Att vara förberedd på det oväntade

”Ytterligare ett nattligt samtal under jouren. När jag krånglat mig ur myggnätet går jag ut på gården där bilen står redo. Det har regnat kraftigt och vi studsar fram längs vägen under de minuterna det tar att köra till sjukhuset. I Jahun vet man aldrig vad som kommer att hända på förlossningsavdelningen.

Väl framme möts jag av en utmattad kvinna som ligger på en brits och tittar mot mig. Jag säger hej – och det är då jag ser en utbuktning, eller barnets huvud i själva verket. Förlossningen hade börjat hemma men barnet fastnande med ungefär halva huvudet precis utanför vaginan. Kvinnans svärmor, som har följt med henne, berättar för oss om att detta är hennes första barn. Det har varit så här, med huvudet halvt ute, de senaste åtta timmarna. Troligtvis har de inte kunnat ta sig till sjukhuset tidigare på grund av stormen.

’Ge mig förlossningskitet’, skriker jag.

Som de flesta förstår att detta inte bra – varken för barnet eller mamman. Barnet saknar hjärtljud och området kring kvinnans vagina är extremt svullet. Personalen frågar mig om vi ska göra ett kejsarsnitt. Jag svarar att jag tyvärr tror att skadan redan är skedd och eftersom huvudet är halvt ute skulle det vara extremt svårt att göra ett kejsarsnitt. Att trycka tillbaka huvudet igen skulle sannolikt leda till ännu allvarligare problem för mamman.

Istället gör jag försiktigt ett sidoklipp. Med en sista krystning föds till slut en liten flicka. Barnet är blekt och varken rör sig eller skriker. Av ren vana tar jag tag i navelsträngen. Det är då jag tycker mig känna något. Jag håller navelsträngen i några sekunder… ja, det är en puls!

’Ge mig förlossningskitet’, skriker jag. Barnmorskorna agerar snabbt, vi klipper navelsträngen och rusar med flickan till återupplivningsbordet. Skärmen visar en långsam hjärtfrekvens på 50 och barnet andas fortfarande inte. Vi gnuggar henne snabbt och sätter syrgasmask. Inom 30 sekunder har hjärtfrekvensen ökat till 70. Snart är det vid 140 och vi ser att hon rör benen. Efter tre minuter skriker hon högt.

Ett nyfött barn på sjukhuset i Jahun, Nigeria. Barnet på bilden är inte flickan som texten handlar om. Foto: Matthew Smeal/Läkare Utan Gränser.

Natten fortsätter med mer jobb, så jag tänker inte på barnet och mamman förens morgonen kommer. Då stannar jag till vid avdelningen där jag ser hur mamman sitter och ammar sin lilla flicka.

Jag är fortfarande ganska orolig för mamman och har sett till så att hon följs upp ordentligt. Att arbeta förebyggande är definitivt bättre än att behandla. Läkare Utan Gränser har så kallade uppsökningsprogram där man informerar mindre kliniker som saknar operationssalar och läkare hur de hänvisar patienter vidare vid behov. Förhoppningsvis kommer kvinnorna i Jahunområdet i framtiden lättare få tillgång till den vård de behöver och varje mamma och barn få ett lyckligt slut.”

- Jared Watts, förlossningsläkare och gynekolog i Jahun, Nigeria.