För barnens skull

Var ska man börja? Tre månader som flög iväg, som kändes evighetslånga, fyllda med arbetsglädje, mättade med lidande. Så många barn som dör. Så många förtvivlade mödrar att trösta. Så många barn att begrava. Fler än jag varit med om på något av mina tre tidigare uppdrag. 

Men samtidigt, människorna! Stolta, starka, kärleksfulla. Fortsätter kämpa. Fortsätter framåt. För barnens skull. För alla de barn som överlever! 

På överlämningen från nattpasset berättar en av våra främsta nigerianska läkare, om en tvåårig pojke som kom in medvetslös med sin mamma så fort nattens utegångsförbud hävts. Varje natt mellan klockan elva och fem är det utegångsförbud för alla i stan och vistas man ute kan man tas för terrorist. Pojken hade varit varm och krampat hemma och varit medvetslös hela natten. De upptäckte feber, lågt blodsocker och att nacken var stel. Han fick direkt sockerdropp, antibiotika och kortison. Slangarna hängde ner från tälttaket mot den magra pojken.

Vi misstänkte hjärnhinneinflammation. Trots behandlingen märkte vi ingen förbättring. Nästa dag blev hans puls farligt låg. Ytterligare en dag senare började benen bli spända, tårna pekade stelt neråt och armarna böjdes i en onaturlig position. Fortfarande i koma. Hela tiden den tappra modern vid hans sida som fuktade hans läppar och höll hans hand. Vi började tappa hoppet. 

Efter sex dagar i intensivvårdstältet började han plötsligt öppna ögonen. Långsamt började armar och ben röra på sig. Började ljuda med munnen. Så småningom hungrigt svälja jordnötskräm. Efter totalt tre veckor kunde han återvända hem med sin mor. Vi var många som vinkade farväl med ett stort leende på läpparna. 

I Maiduguri driver Läkare Utan Gränser flera olika projekt. Jag var läkarchef för ett barnsjukhus för undernärda barn. När kroppen svälter sviktar alla organ och även  immunförsvaret. Plötsligt blir en vanlig magsjuka eller öroninflammation livshotande. Med relativt få och billiga läkemedel: jordnötskräm, antibiotika, vätskeersättning och avmaskningsmedel kan vi rädda de flesta genom veckovis dagsbesök (ca 80 procent). Med tillägg av syrgas, sockerdropp, svampmedel och intravenösa antibiotika kan vi rädda ytterligare 18 procent som får inneliggande vård.

Men de sista två procenten behöver något mer, hade behövt något tidigare. Och tiden är knapp. Under mina tre månader betydde två procent 70 barn. Det är mer än två skolklasser. På bara detta fältsjukhuset.

Efter personalmötet min sista fredagsmorgon i Maiduguri går jag till tältet som är vår akutmottagning. Jag har nigerianska flaggan målad på mina kinder för att hylla personalen som imponerat så på mig. Teamet håller på med hjärtlungräddning på en ettårig flicka. Även hon kom in medvetslös på morgonen och skinnet hänger slappt över skelettet. Hon väger bara fyra kilo. Det är vad en nyfödd bebis väger i Sverige. Vi hjälps åt att blåsa in luft i henne med en andningsmask med ballong och göra hjärtkompressioner på den lilla bröstkorgen. Hon får en slang i näsan för att få ut luften som åker ner i magen av våra inblåsningar. Vi ger adrenalin i nålen som vi borrat in i hennes underben.

Efter 20 minuter utan resultat ger vi upp. Jag är genomsvettig och stryker ansiktet mot överarmen. Personalen informerar mamman som bevittnat allt. Hon fäktar i panik. Flickan sveps in i ett lakan av vana händer. Efteråt tar vi en stund och diskuterar igenom vad som hänt, fanns något i omhändertagandet att förbättra tills nästa gång? Sedan fortsätter arbetsdagen, klockan är bara tio. När jag kommer hem på kvällen och ser mig i badrumsspegeln ser jag att min t-shirtärm är grönfärgad av den nigerianska flaggan.  En påminnelse om flickan vars liv inte gick att rädda.