Lördag 30 oktober
Strålkastarljusen reflekteras i den mörka, tysta hamnbassängen. Bara en krusning på vattenytan vittnar om höststormen som drog in över Malta i kväll och översvämmar min oroliga nattsömn med funderingar. Hur snabbt sjunker en båt i det här vädret? Hur räddar man en panikslagen människa från att drunkna? Kommer vi att kunna hjälpa alla de nödställda vi möter där ute?

Vid betongkajen ligger hon förtöjd, Dignity I, det minsta av våra tre räddningsfartyg på Medelhavet – 50 meter lång och däcksplats för åtminstone 400 människor. I sitt tidigare liv trafikerade hon oljeriggar norr om Skottland och är byggd för de hårdaste stormarna. Men det har sitt pris: hon gungar som ett flöte, har jag hört. Tur att jag inte blir sjösjuk så lätt.

Alexander Uggla ombord på räddningsfartyget Dignity I.

Söndag 31 oktober
För en vecka sedan var Dignity I inblandad i sin mest dramatiska räddning hittills.

Tiotals människor överlevde, men i den kollapsade gummibåten hittade man åtta människor som dött efter att ha fått i sig den livsfarliga blandningen av bensin och havsvatten. De överlevande berättade om ytterligare sex personer som fallit över bord och försvunnit i Medelhavets djup.

Jag klättrar upp för de branta trapporna till mellandäcket där både sjömännen och den medicinska personalen bor. Fartygets logistiker Iñigo tar mig genom smala korridorer till en hytt en våning ned. Min blivande rumskompis, den turkiske journalisten Leo, är redan där. När han reser sig från den undre bädden – även han nästan två meter lång – krockar vi med varandra på det minimala golvet. "Vi är som gjorda för sjömanslivet", skrattar vi.

Måndag 31 oktober
Klockan är halv åtta på morgonen och i mässen har skeppskocken Carla dukat upp frukosten: nybakt bröd, aromatiska ostar, pepprig korv och espresso. Sjömännen konverserar yvigt på spanska. Jag hälsar på vår tunisiske kulturtolk Oussama som förutom engelska talar arabiska och franska, de språk som de flesta som räddas förstår. Snart ansluter sig även det medicinska teamet: sjuksköterskorna Courtney från Kanada och Antonia från Schweiz samt den franske allmänläkaren Pierre. Vet någon när underhållet av fartyget är klart?

Uppe på kommandobryggan står projektkoordinatorn Nicholas och kaptenen Alfredo böjda över ett stort sjökort. Det är framför allt vädret, men även lokala förhållanden i inbördeskrigets Libyen, som påverkar var och när smugglarna skickar ut de läckande båtarna i Medelhavet. Alla tecken tyder på att det kommer att bli hektiskt mot slutet veckan. "Oktober var en nattsvart månad", konstaterar Nicholas. "Båtarna var i ännu sämre skick än tidigare, desperationen större, dödsfallen fler."

Personal från Läkare Utan Gränser pratar med flyktingar som räddats på Medelhavet. Foto: Marta Soszynska 

På kvällen packar vi påsar som ska delas ut till de räddade. Varje påse innehåller ett par sockor, en handduk, en vattenflaska och energikex som räcker i ett dygn. Under dagen har sjömännen städat de tre däcken och surrat fast allt ifall sjögången blir hård. Vi är redo.

Fredag 4 november
Ett stiliserat fartyg syns mitt på den grönskiftande navigationsskärmen.

Vi har nått vår destination och seglar nu på internationellt vatten omkring 20 sjömil från den libyska kusten. Solen bränner och vinden är behagligt varm. Det är svårt att föreställa sig i det fina vädret, men det är här de akuta räddningarna sker.

På eftermiddagen övar vi på något av det svåraste: att lyfta en medvetslös människa upp på däck. Vi torrövar några gånger och hissar sedan ned en av våra två motorbåtar i havet. En av maskinisterna får agera patient. Den illröda plastbåren halas gång på gång över från den guppande motorbåten till däcket tills manövern går snabbt och smidigt.

Havet är oberäkneligt, det vet de erfarna sjömännen. Nu är vi så förberedda vi kan på det oförutsägbara.

Praktiskt har vi förberett oss rejält men emotionellt är det en annan sak.

Lördag 5 november
Klockan 3:30 sätter larmet igång, ett öronbedövande "uuui-uuui-uuui-uuui". Min mardröm om skeppsbrott övergår steglöst i verklighet. Jag och Leo kastar på oss skyddsutrustningen och skyndar ut på däck. Starka strålkastare lyser upp våra två motorbåtar som redan nått vattenytan. Så fort de lastats med orange flytvästar försvinner de i det kompakta mörkret.

Praktiskt har vi förberett oss rejält men emotionellt är det en annan sak. När jag ser konturerna av en träbåt bara några tiotals meter bort och hör ett spädbarn skrika, sedan ett till gråtande barn, sedan ännu ett… då känns det bara overkligt, som om havet framför mig var en bioduk. Närmare trettio människor sitter tätt packade i den rangliga fiskebåten, tio av dem barn. De är skräckslagna där de driver omkring bland de mörka vågorna. Det enda ljuset på båten är en blinkande ficklampa. Hur nära har inte dessa barnfamiljer varit att bara försvinna i Medelhavet?

En efter en lyfts människorna över i motorbåtarna som kör dem till vår reling. Så fort sjömännen hjälpt dem upp på däcket tar det medicinska teamet över: gör en snabb bedömning av deras hälsa, registrerar dem och ger dem var sin påse med förnödenheter. De räddade, merparten syrier, samlas i mottagningsrummet och håller om varandra. När de fått i sig lite mat och vatten, återfår de värmen och gråten tystnar. "Vi är en medicinsk humanitär organisation. Vi är glada att ha er ombord. Säg till om ni behöver sjukvård", förklarar vår medicinska personal och Oussama översätter. Våra passagerare är utmattade men mår efter omständigheterna bra.

När jag frågar honom vad han minns från sin tidigare hemstad Aleppo brister han ut i hejdlös gråt.

Efter några timmars sömn återvänder jag till familjerna. Pierre gör en ultraljudsundersökning på en av de syriska kvinnorna medan hennes man oroat ser på. Vår läkare kan lugna dem: fostret mår bra. Den 40-årige blivande fadern berättar hur de flydde från norra Syrien för fyra år sedan för att skapa sig ett nytt liv i Libyen. Men då laglösheten bredde ut sig i Libyen blev utlänningars liv, även syriernas, outhärdligt. När jag frågar honom vad han minns från sin tidigare hemstad Aleppo brister han ut i hejdlös gråt.

På eftermiddagen får vi ett nytt anrop. Ännu en båt i sjönöd. Denna gång handlar det om 36 personer i huvudsak från Syrien men även från Palestina och Libyen.

När skymningen har lagt sig över våra passagerare där de ligger invirade i filtar talar jag med två syriska män i 30-årsåldern. De flydde från Damaskus för ett par veckor sedan, rädda för att bli tvingade in i armén eller fängslade. På knagglig engelska berättar de om hur de väntade i ett hus vid den libyska kusten i ungefär en vecka innan smugglarna en kväll, utan förvarning, förde dem till en väntande båt. "Vi hade helt enkelt inget hopp kvar i Syrien", säger de och byter sedan snabbt samtalsämne så att jag inte ska få syn på tårarna: "Vilket fotbollslag gillar du? Vi hejar på Barcelona!".

Söndag 6 november
Vid 16-tiden går larmet igen: någonstans framför oss finns en gummibåt med över hundra människor. Jag ställer mig på kommandobryggan och får snart syn på den avlånga, vita gummibåten som dansar planlöst över vågorna. Den är så överfull att det inte går att skilja människorna från varandra med blotta ögat.

Våra motorbåtar, fulla av flytvästar, är redan i vattnet och lägger till på båda sidor av gummibåten. Gång på gång ropar Nicholas åt de fransktalande afrikanerna att sätta sig och ta det lugnt: "Alla kommer att bli räddade. Håll er lugna!"

Dignity I undsätter en överfull gummibåt. Foto: Alexander Uggla

Efter någon minut har alla fått på sig en flytväst. Då utbryter paniken. Det är den uppblötta träbottnen i den till hälften översvämmade gummibåten som gett efter och hela båten börjar nu vika sig på mitten. De som befinner sig i aktern faller över bord och drar med sig andra i fallet. De skriker för sina lungors fulla styrka. Våra motorbåtar åker av och an för att dra upp dem ur vattnet innan de driver iväg. Samtidigt börjar de lyfta över människor från gummibåten som nu är nära att kollapsa. Det frenetiska räddningsarbetet pågår i åtminstone en kvart innan människorna transporterats till Dignity I och dragits upp på däck.

"Här är flera medvetslösa", hörs ropet över walkietalkien.

När den första motorbåten närmar sig vårt fartyg kastas den först åt sidan av en stor våg. På andra försöket når båten fram till relingen och alla hjälps åt att lyfta över en livlös man. Courtney inleder genast hjärtmassage och Antonia ventilerar. Flera sjömän stormar till och bär båren mot sjukstugan.

Några ögonblick senare hämtar motorbåten ytterligare två medvetslösa män till fartyget. Ingen puls. Hjärt- och lungräddning inleds och Pierre räknar högt: "un, deux, trois, quatre …". Det rinner fradga ur mungiporna på en av männen. Kommandorop. Ventilera. Fortsätt trycka. Så pågår det i dryga tio minuter innan sjuksköterskorna skakar på huvudet. Männen har antagligen förlorat medvetandet av bensinångorna och drunknat redan på båten. En fjärde kropp hittas senare på gummibåtens botten.

De 132 räddade duschar av sig bränslet på akterdäck där de samlas, utmattande men högljutt jublande. En timme senare sitter de inlindade i filtar och knaprar på energikex. Många sträcker upp handen i en "high five" när vi passerar.

Vi bär kropparna till fören, så långt bort från de överlevande som möjligt, och lägger dem i liksäckar. Vi har inget bårhus ombord så vi placerar ett hundratal frysklabbar runt dem som ett provisoriskt skydd mot värmen. Det finns inga namn eller telefonnummer i deras fickor så Antonia skriver med tjock grön tusch på varje säck: "Vuxen man, ca 25 år, trolig dödsorsak: drunkning".

I den stunden sköljer skammen över mig. Jag skäms över att vara europé och jag skäms över våra politiker som låter människor som flyr från krig, fattigdom och förföljelse drunkna på Medelhavet. I brist på säkra och lagliga vägar till trygghet är människorna beredda att ta en flyktväg som för många innebär döden. Nitlotten föll på männen som nu ligger i vita säckar vid mina fötter.

När de vinkar till oss och lägger handen på hjärtat, då kan jag själv inte längre hålla tårarna tillbaka.

På kvällen flyttas alla våra passagerare över till italienska kustbevakningens fartyg som ska föra dem till ett mottagningscenter på Sicilien. När de trötta syriska familjerna och de euforiska västafrikanerna klättrar ned i kustbevakarnas motorbåt, vinkar till oss och lägger handen på hjärtat, då kan jag själv inte längre hålla tårarna tillbaka. Maskinisten Ibai lägger handen på min axel: "Så var det för mig också första gången. Avskeden är svårast".

Onsdag 9 november
Efter två dagars hårt väder har stormen nästan bedarrat. Telefonen fylls med nyheter om en man som vill bygga ett stängsel för att hålla flyktingar borta. Under natten har han blivit vald till USA:s fyrtiofemte president.

Söndag 13 november
Dignity I är nu ett provisoriskt hem för 323 flyende människor efter tre stora räddningar igår. 55 av dem är minderåriga, alltså barn.

Under dagen talar jag med flera av passagerna. Den nigerianske mannen som flydde efter att hans familj dödades i en bombexplosion, den västafrikanska kvinnan som vittnar om tortyr i ett libyskt fängelse innan hon lyckades fly och kontakta smugglare… Störst intryck gör ändå den 16-årige pojken från Bangladesh. Han åkte till Libyen för att arbeta för ett knappt år sedan. Istället blev han kidnappad och misshandlad av ett kriminellt gäng som försökte få hans fattiga familj att betala en lösensumma. Till slut släpptes han fri. "Jag visste att båtresan till Europa är riskabel. Jag visste att jag kanske drunknar i Medelhavet. Men jag visste också att jag dör om jag stannar i Libyen. Båten gav mig lite hopp, och så blev vi räddade till slut", säger han och har svårt att få fram de sista orden: "Jag saknar bara mina föräldrar så otroligt mycket."

Människorna jublar och kramar varandra, de har tagit sig levande över Medelhavet.

Måndag 14 november
Tidigt på morgonen ser vi Siciliens kust genom en tjock regnridå. Vi ska överlåta våra passagerare till de italienska myndigheterna som vet att vi är på väg. Projektkoordinatorn Nicholas ställer sig mitt i folkmassan och lyfter megafonen: "Ni kommer snart att stiga i land i Europa. Ta vara på varandra, lämna aldrig någon ensam." Människorna jublar och kramar varandra: de har tagit sig levande över Medelhavet. De hör till de 9 521 personer som Dignity I har räddat under 2016.

Alexanders dagbok är tidigare publicerad i vår tidning Direkt.