Hoppa till huvudinnehåll

De bortglömda i Tunisien

Publicerad 30 augusti 2017

Bildspel

Bildspel i fullskärm
Joy och Fortune möttes på gummibåten som nådde Zarzis, Tunisien, i maj.

Joy och Fortune möttes på gummibåten som nådde Zarzis, Tunisien, i maj.

En gummibåt driver planlöst omkring på Medelhavet. Resan slutar inte som planerat. Det här är berättelser från fem av dem som befann sig ombord på gummibåten – 127 personer som sedermera blev 128. 

I maj nådde en gummibåt med 127 människor ombord Zarzis, Tunisien. Båten hade börjat sin resa i Libyen. Men efter några timmar tog bränslet slut och de drev planlöst omkring på det öppna havet, utan vare sig något att äta eller dricka. Efter nästan tre dagar fick en tunisisk fiskebåt syn på dem och de kunde räddas av den tunisiska kustbevakningen. Migranterna fördes till tunisiska Röda Halvmånens lokaler i Medenine, som får stöd av Läkare Utan Gränser.

Joy och Fortune från Nigeria i Tunisien.

Joy, 21 år gammal (vänster) och Fortune, 20 år gammal (höger).

Joy tillbringade tre månader i ett fängelse i Tripoli som bevakades av kriminella. Några ur gruppen "Hamza boys", som de kallades, hade stoppat lastbilen som skulle ta henne genom Libyen. Tillsammans med de andra fängslade blev hon slagen och torterad. Under tiden försökte hennes familj få fram tillräckligt med pengar så att hon skulle ha råd att betala sig ut ur fängelset. Hon såg människor dödas. Till slut lyckades hon fly. Fortune följde samma rutt som Joy och de träffades i gummibåten som undsattes i maj i Zarzis. Nu bor de båda i Röda Halvmånens lokal i Medenine.

Ben från Nigeria i Tunisien.

Ben (i mitten med svart t-shirt) 27 år gammal.

"Jag kom till Libyen för att jobba, inte för att ta mig vidare till Europa. Jag hade fått veta att det skulle finnas arbete Libyen. Men polisen stal mina pengar och min mobiltelefon. Sedan satte de mig i fängelse. Där slog de mig och gav med elchocker. Jag var tvungen att betala för att komma ut. Min familj räddade mig. Andra dog i fängelset på grund av tortyren. Så jag bestämde mig för att åka till Europa. I Libyen finns bara galenskap, där finns det tio år gamla barn med vapen. Två av mina vänner dödades för ingenting, bara sådär. Det är väldigt farligt där. Men i Nigeria har jag ingenting."

Kinsley från Nigeria i Tunisien.

Kinsley, 24 år gammal.

"Jag trodde att Libyen var ett bra land. Så var det inte. De till och med sköt på vår båt. Vi kan inte åka tillbaka till Libyen eller återvända till Nigeria. Jag är en mycket bra fotbollsspelare, men korruptionen i Nigeria gör det omöjligt att göra karriär där.”

Marie från Nigeria i Tunisien.

Marie Agama, 20 år gammal (till höger).

Marie var gravid när hon satte sig i gummibåten som lämnade Libyen i maj. Hon födde sin dotter Destiny säkert och under goda förhållanden på sjukhuset Fatuma Bourguiba i Monastir, dit hon hänvisats av Läkare Utan Gränser ett par dagar innan.

Människorna som möter migranterna

Monia från Nigeria i Tunisien.

Monia Ben Taleb (på bilden tillsammans med 22-åriga Wealth Obazce), psykolog hos Läkare Utan Gränser.

"De är desperata. Det finns några som har försökt att återvända till Libyen, trots att de har upplevt hemska saker, men som ändå säger att de ska åka dit för att försöka ta sig till Europa. Förklaringen är att om du har lämnat ditt hem, gjort den fruktansvärt svåra resan genom öknen och investerat så mycket, både känslomässigt och ekonomiskt, kan du inte åka tillbaka. De här människorna har förlorat allt. Så de har inget annat att förlora förutom sina egna liv.”

Chemseddine Marzoug i Tunisien.

Chemseddine Marzoug, 52 år gammal, volontär i staden Sfax, Tunisien.

Vid Le Cimetière des Inconnus (ungefär ”de okändas kyrkogård”) ligger fyrtiofem migranter och flyktingar begravda. De ville ta sig till Italien från Libyen, men förliste i havet. Deras, ofta ruttnande, kroppar spolades iland på den tunisiska kusten nära Libyen, eller upptäcktes av fiskare. Chemseddine Marzoug, som är volontär för Röda Halvmånen, ger dem en begravning. Med stöd av några andra civila rengör de kropparna innan begravningen. Kyrkogården är nästan full.

– Deras själar måste få frid, säger han. 

Alla foton: Kristof Vadino.

Relaterade nyheter

Människor undsätts av personal från sök- och räddningsfartyget Aquarius på Medelhavet.
Medelhavet

Befängt att lägga skuld på hjälporganisationer

DEBATT | Statsminister Stefan Löfven och många andra politiker har hittat en syndabock för att människor drunknar på Medelhavet: hjälporganisationer som bedriver sök- och räddningsinsatser. 

Människor får hjälp vid en räddningsinsats på Medelhavet i början av juni.
Medelhavet

Hjälporganisationer är inte boven på Medelhavet

Samtidigt som rekordmånga människor drunknade på Medelhavet i förra veckan fortsätter EU att motarbeta hjälporganisationer som utför sök- och räddningsinsatser på Medelhavet. 

Räddningspersonal från Läkare Utan Gränser och SOS Mediterranee närmar sig en flyktingbåt på Medelhavet
Medelhavet

Frågor och svar om vårt arbete på Medelhavet

Varför har vi sök- och räddningsfartyg på Medelhavet? Samarbetar vi med smugglare, och vilka lagar finns egentligen till havs? Här svarar vi på några frågor om arbetet på Medelhavet. 

Som mest befann sig 630 män, kvinnor och barn ombord på fartyget Aquarius.
Medelhavet

Europeiska regeringar måste sätta människors liv före politik

Europeiska regeringar har under den gångna veckan valt att sätta människors liv i fara för att vinna politiska poäng. Vi fortsätter att uttrycka vårt fördömande mot Italien som valde att stänga sina hamnar för de 630 människor som befann sig ombord på fartyget Aquarius.