Hoppa till huvudinnehåll

Det tysta kriget

Publicerad 17 augusti 2017

Bildspel

Bildspel i fullskärm
En operationssal på Tal Abyad-sjukhuset i Syrien strax söder om den turkiska gränsen.

En operationssal på Tal Abyad-sjukhuset i Syrien strax söder om den turkiska gränsen. 

Än finns inget slut på kriget i Syrien i sikte. På en del platser kan du se och höra kriget, andra områden är tysta. Diala Ghassan besökte Tal Abyad-sjukhuset, strax söder om den turkiska gränsen. Här berättar hon om en dag på ett sjukhus i norra Syrien.

”Vägen är kantad av vetefält och olivträd på båda sidor. Det är svårt att förstå att du befinner dig i en konfliktzon. Men efter en stund syns skyltar vid vägkanten med bilder av de som dött i striderna. Det är omöjligt att ignorera skyltarna. Vi åker förbi byggnader i ruiner. Vissa städer och byar är nästan helt förstörda av kriget.

På Tal Abyad-sjukhuset, i provinsen Raqqa, har Läkare Utan Gränser stöttat avdelningarna förr barnhälsovård, mödravård och kirurgi de senaste månaderna. Människor kommer till sjukhuset från närliggande städer och byar, upp till 120 kilometer bort, däribland Raqqa, Maskaneh, Hazeema, Deir Ezzor och Al Tabqa.

Min främsta anledning till att besöka sjukhuset är att prata med vaccinationsteamen. De arbetar på sjukhuset en dag i veckan och resten av tiden arbetar de med våra mobila kliniker för att vaccinera barn under fem år i de olika byarna som omger Tal Abyad.

Vid röntgen ser jag ett barn som ligger på en säng. 

Vaccinationsteamet består av tre personer. De arbetar från åtta på morgonen till tre på eftermiddagen varje dag och vaccinerar nästan 100 barn åt gången på varje plats de besöker. Några av barnen har inte vaccinerats tidigare, antingen på grund av brist på vacciner eller för att föräldrarna inte varit medvetna om hur viktiga vaccin är för deras barns hälsa.

Jag går runt på sjukhuset. Vid röntgen ser jag ett barn som ligger på en säng. Hans ena öga är täckt med ett vitt bandage och hans tröja är indränkt i blod. Två män och en doktor står bredvid honom.

Jag frågar vad som hände med pojken. Fadern svarar, med tårar i ögonen:

– Han lekte med ett föremål han hittade i trädgården. Tyvärr visade det sig vara något explosivt och det exploderade, säger han.

Pojken, som är åtta år gammal, förlorade sitt öga, fick skador i buken och på hela överkroppen. Han skriker av smärta. Till sist kan pappan inte hålla tillbaka tårarna.

Detta krig är inte rättvist mot honom.

I vissa delar av Syrien kan du se och höra kriget. Andra områden är tysta, det finns inga ljud som vittnar om det pågående kriget. Men lidandet är fortfarande stort och traumatiska händelser sker dagligen. I ett senare skede behöver pojken ögonkirurgi. Men det finns inte tillgängligt i Tal Abyad så han måste skickas till Qamishli eller till ett sjukhus utanför Syrien. Det är det bästa scenariot. Men om hans familj inte har råd med operationen kommer barnet att leva med skadan under resten av sitt liv. Detta krig är inte rättvist mot honom och hela hans generation.

Jag fortsätter gå runt i sjukhuset, ser personalen springa runt, installera och fixa med maskiner, behandla patienter eller organisera läkemedel. Alla arbetar dygnet runt och försöker desperat att göra sjukhuset så funktionellt som möjligt i en krigszon, där det kan ta evigheter för mediciner att nå fram och där utmaningar är en del av livet.

Under ett par minuter förlorar jag kontrollen över mig själv.

Jag kommer till vuxenavdelningen. De flesta patienter sover, men i den bortre änden är en ung man vaken. Jag ser att hans ben är amputerat. Försiktigt närmar jag mig honom och frågar vad som hänt.

– Jag och en vän åkte på en mina med min motorcykel, säger mannen, som är 21 år gammal. Min vän dog och jag skadades. Tidigare den dagen kom min vän hem till mig och berättade om ett hus som bombats i ett flyganfall. 14 medlemmar i samma familj dog. Vi ville åka dit för att se om vi kunde hjälpa till. Vi hoppade på min motorcykel och körde mot det bombade huset. Det var då en mina exploderade under oss.

Han är tyst i några sekunder innan han fortsätter.

– Han ville rädda någons liv men förlorade sitt eget.

Jag finner inga ord. Under ett par minuter förlorar jag kontrollen över mig själv. När jag går ut gömmer jag tårarna bakom mina solglasögon, som fungerar som en sköld.

Innan jag lämnar byggnaden vänder jag mig om för att ta en sista titt på sjukhuset. Läkarna och sjukvårdspersonalen är fortfarande upptagna med att behandla patienter, dela ut medicin och installera maskiner.

Det här är bara en dag på ett sjukhus i norra Syrien. Jag kan inte ens föreställa mig hur det är att ha levt med kriget i snart sju år.”

– Diala Ghassan, som arbetar med kommunikation för Läkare Utan Gränser.

Relaterade nyheter

Ambulans utanför sjukhuset i Tal Abyad, Syrien.
Syrien

Skadade syrier får inte sjukvård i Raqqa

Striderna kring den syriska staden Raqqa leder till att sjuka och skadade har mycket svårt att få akut livräddande sjukvård. Det är nästan omöjligt för människor att fly ut ur staden. Många krigsskador blir allvarligt infekterade och människor dör innan de får vård.

Våra team finns på plats i Menbij-lägret för att bistå syriska internflyktingar.
Syrien

Flygattacker eller minfält – det enda Raqqas invånare har att välja på

Striderna fortsätter i den syriska staden Raqqa. Befolkningen måste nu ta ställning till om de ska stanna kvar trots bomberna som faller eller om de ska försöka fly genom aktiva frontlinjer och minfält.

Vi fördömer alla former av attacker på våra sjukhus, vår personal och våra patienter.
Syrien

Vi fördömer intrånget på sjukhus i västra Syrien

Den 29 april utbröt intensiva strider på ett sjukhus som vi stödjer utanför Damaskus i sydvästra Syrien. Vi tolererar inte sådana attacker och har därför beslutat att dra tillbaka vårt stöd till regionen tills dess alla stridande parter respekterar vårt arbete.

Förstörda hus i Kobane, Syrien.
Syrien

”Han dog i mina armar”

"När striderna närmade sig Raqqa och flyganfallen blev intensivare började jag planera vår flykt. Vi fick tag på en bil som skulle ta mig och min familj norrut. Jag gav föraren alla pengar vi hade. "
– Mohammed.