Hoppa till huvudinnehåll

”En dag kommer ingen finnas kvar här”

Publicerad 17 september 2018
Foto: Elise Mertens/Läkare Utan Gränser
Vårdcentralen som vi stöttar i Elevage, Centralafrikanska republiken. På grund av våldet tvingades vi stänga i över en vecka.

I våras blossade våldet återigen upp Bambari i Centralafrikanska republiken. Nu kontrollerar två grupper varsin sida av staden, med floden Ouaka som gräns. Civilbefolkningen är de som drabbas hårdast av konflikten.

– En dag, när du kommer tillbaka hit, kommer ingen finnas kvar här. Alla problem kommer att ha tagit kål på oss.

I ett övergivet hus sitter Carol* och hennes elva barn. Hon kom hit för två månader sedan, när våldet återigen nådde Bambari. Hon fick fly från internflyktingslägret, där hon bott de senaste fyra åren, till den andra sidan av floden Ouaka.

– I maj kom beväpnade män till lägret och började hota människor. De stal allt vi hade kvar, en cykel och några ankor, berättar hon. Sedan dess har vi försökt överleva här, genom att sälja ved för att försörja familjen.

Beväpnade grupper tog kontroll över staden

Efter att en ny våldsvåg nådde Bambari i maj finns det många berättelser som liknar Carols. 40 000 människor bodde redan i flyktingläger i och i utkanten av staden. Men ytterligare 3 000 tvingades fly sina hem i maj och juni när striderna bröt ut. Det relativa lugn som rådde i Bambari efter den FN-ledda styrkan MINUSCA:s avväpningsprojektet i februari förra året tillintetgjordes den 14 maj i år, då beväpnade grupper snabbt tog kontroll över staden.

Nu kontrollerar två grupper varsin sida av staden, med floden Ouaka som gräns. Men på båda sidorna är människors tillhörigheter det främsta målet för de beväpnade männen som drar runt i staden. Våldsbrott har blivit en del av vardagen för invånarna i Bambari.

– De problem som vi står inför nu har ingenting att göra med religion eller etnicitet, människor blir trakasserade och överfallna på grund av sina ägodelar, säger Carol. Jag drabbas inte längre. Men det beror bara på att jag inte har något kvar – inga pengar, ingen cykel, ingen motorcykel, inte ens en mobiltelefon.

”Vi gömde oss under våra sängar”

Läkare Utan Gränsers sjukhus ligger mitt emellan dessa zoner. Personalen som arbetar på sjukhuset har med egna ögon sett konsekvenserna av våldet. Sedan maj har vår personal behandlat över 70 människor med skottskador eller skärsår. Ahmed* är en av dem. Han är muslim och hamnade i skottlinjen tillsammans med sin bror, som dog omedelbart. Ahmed träffades av en kula i benet. Medan han låg på sjukhuset i Bambari såg han en grupp beväpnade män gå in i byggnaden vid två tillfällen.

– Första gången var i maj. Beväpnade män tog sig in på sjukhuset, vi gömde oss under våra sängar. Personalen lyckades övertala männen att inte gå in i det rummet där vi var, minns Ahmed. Tre veckor senare kom en annan grupp beväpnade män till sjukhuset. Så fort vi hörde att de var på väg, flydde vi.

Efter dessa två intrång hittades 21 patronhylsor på sjukhuset.

Plundrade vårdcentralen

Men striderna drabbar även sjukvården på flera andra sätt. På grund av våldet tvingades vi stänga en vårdcentral som vi stöttar i området Elevage i över en vecka. Detta innebar att människor var helt utan tillgång till vård. Beväpnande män tog tillfället i akt och plundrade vårdcentralen. De stal bland annat ett kylskåp där vaccin ämnat åt barn och gravida kvinnor förvarades.

På sjukhuset i Bambari kunde man se en minskning i antal patienter. Antalet barn som skrevs in på sjukhuset gick ner från 230 i april till endast 70 i juni.

– Det var två veckor när näringsavdelningen var tom. Människor var helt enkelt för rädda för att ta sig till sjukhuset, berättar Kate, en sjuksköterska som arbetar för Läkare Utan Gränser.

De senaste veckorna har stridigheterna minskat. Nu hörs bara sporadiska skottsalvor och trafiken i staden har återgått till det normala. Men människor lever fortfarande i rädsla. De senaste våldsamheterna gjorde invånarna i Bambari påminda om det våld som drabbade dem under konflikten i Centralafrikanska republiken 2013–2014.

– Vi flydde från våra hem redan 2014 när beväpnande män hotade oss. Den här gången tvingades vi lämna flyktinglägret. Jag försöker vara hoppfull, speciellt för mina barn. Men att ständigt behöva fly från en plats till en annan tar på krafterna, berättar Carol.

* Namnen är fingerade för att skydda deras identitet.

Lyssna på sjuksköterskan Mia Hejdenberg om hur det är att arbeta i Centralafrikanska republiken. Hon berättar om vardagen i en krigszon och hur man förhandlar med krigsherrar och rebeller.

En operationssal där en patient förbereds för operation.

Svåra tider, enkelt val

Krig, kriser och katastrofer avlöser varandra. Det kan kännas överväldigande. Men mitt i allt det svåra finns något enkelt: valet att agera. Tillsammans med dig ger vi sjukvård och humanitärt stöd till dem som behöver det mest.
Bli månadsgivare