Hoppa till huvudinnehåll

En livsfarlig lek

Publicerad 9 mars 2018
Barn som leker i ett flyktingläger i Sydsudan.
Foto: Anna Surinyach/Läkare Utan Gränser
Barn som leker i ett flyktingläger i Sydsudan.

På akutmottagningen i flyktinglägret i Bentiu, Sydsudan kommer en liten pojke in med skottskador. Ett i magen och ett i låret. Han blev den första skottskadade patienten som läkaren Caroline Tjus behandlade.

”Jag hör på radion att vi fått in ett akutfall. En pojke hade blivit skjuten. När jag kommer in på akutmottagningen på sjukhuset finner jag en sjuårig pojke som ligger på sängen. Läget är allvarligt.  Pojken och hans äldre kompis hade hittat en pistol eller ett gevär som de lekt med. Det blev en livsfarlig lek, eftersom vapnet var laddat. En kula hade slagit ett stort hål i pojkens mage och en till hade förstört hans lårben. Jag går fram till sängen, sätter mig på huk och säger ’malé’ (hej på nuer) och pojken tittar på mig och svarar vänligt ’malé’.

Vi kontrollerar vitalparametrar, blodvärde, blodgrupp och ger vätska. Ganska snabbt så blir pojken trött och slö och vitalparametrarna försämras drastiskt och vi får skynda till operation för att akutoperera. Läget är väldigt kritiskt och kirurgen opererar i flera timmar. Man blir tvungen att ta bort en stor del av tunntarmen och fixerar därefter lårbenet i en sorts sträckningsanordning för att dra det på plats och hålla kvar benet där så att det kan läka. Kirurgen opererar sammanlagt i uppemot sex timmar och läget är därefter stabilt men ett par kritiska dygn väntar.

Vi hade ingen röntgen på sjukhuset

Pojken fick ligga i sängen i sex veckor, platt på rygg med ett sträckförband runt benet. Vi hade ingen röntgen på sjukhuset och vi kunde inte fixera hans ben med spikar, som man hade gjort i Sverige. Därför fick han ligga med ett yttre stödförband runt benet. En vikt drog isär hans lårben någon millimeter för att det sedan långsamt skulle växa ihop av sig själv.

Hans mamma och hans mormor turades om att ta hand om honom. Han hade väldigt svårt att röra sig framför allt i början. Vi tog med ballonger till honom som han skulle blåsa upp för att träna upp sin lungkapacitet.

När han allt eftersom mådde bättre var han tvungen att lära sig att gå igen, men vi saknade utrustning på sjukhuset som kunde hjälpa honom. Så vi bad våra kollegor som brukade snickra saker till sjukhuset att bygga ett gåstöd till honom.

Pojken blev bra igen och efter två månader kunde han gå hem. För gick, det gjorde han!”

- Caroline Tjus, läkare i Bentiu, Sydsudan.

Läs mer om krisen i Sydsudan >