Hoppa till huvudinnehåll

Fem myter om att arbeta för Läkare Utan Gränser

Publicerad 26 oktober 2018
Sjuksköterskan Michal Pospíšil med kollegor i Sudan.
Foto: Läkare Utan Gränser

Michal Pospíšil är en sjuksköterska från Tjeckien som nyligen kom hem från sitt första uppdrag i Sudan. I detta blogginlägg utmanar han några av de mest populära myterna om att arbeta för Läkare Utan Gränser.

1. Läkare Utan Gränsers anställda är främst vita européer

Även om många känner till Läkare Utan Gränser som en internationell hjälporganisation är det kanske färre som vet att vi inte skickar stora mängder medicinsk personal till länder som inte nödvändigtvis behöver det. Tvärtom – mycket av jobbet görs av lokal och regional personal som har vanliga arbetskontrakt enligt landets lagar.

(Ett exempel på detta är att jag var den första vita person, eller ”chawaja/muzungu”, som några av barnen jag behandlade i Sudan någonsin hade sett. Och det var ju ett intressant privilegium för mig.)

Under min tid i Sudan var de allra flesta som arbetade för Läkare Utan Gränser faktiskt flyktingar från Sydsudan. De arbetade tillsammans med en handfull internationella fältarbetare från runtom i världen (till exempel Kenya, Nigeria, Japan, Mexiko, Colombia, Australien och Danmark).

2. Läkare Utan Gränser består enbart av medicinsk personal

Ett team som bara bestod av läkare och sjuksköterskor skulle ha svårt att fungera i en akut krissituation.

Vem skulle se till personalens säkerhet i farliga miljöer? Vem skulle hantera vatten och sanitet? Vem skulle förhandla med de myndigheter som måste ge oss tillstånd att arbeta?

Chaufförer, ekonomer, översättare och städare – alla är en del av Läkare Utan Gränser.

Även om majoriteten av personalen är medicinsk så finns det inte något projekt där vi skulle kunna ge sjukvård till en enda patient utan engagemanget och stödet från en lång rad erfarna teammedlemmar med andra yrken.

De flesta anställda i projektet i Sudan är själva flyktingar från Sydsudan. Bild: Läkare Utan Gränser

3. Läkare Utan Gränser är hjältar

Just det. Heroiska läkare som hoppar ut från helikoptrar rakt ned på slagfältet där de plockar upp gråtande barn och för dem i säkerhet medan de duckar för kulor och granatsplitter. Sedan hoppar de över barrikader för att vaccinera en massa barn och rundar av sin heroiska gärning med att hålla en kort föreläsning för lokalbefolkningen om vikten av hygien och sanitet.

Till slut, såklart, ger de några moraliskt upplyftande ord till avsked, delar ut några tvålar och myggnät, och lämnar platsen.

Tillbaka till verkligheten…

Läkare Utan Gränsers personal befinner sig ibland på farliga platser. Så visst man kan hävda att ett visst mått av mod är nödvändigt. Men minst lika viktigt är noggranna förberedelser och planering, regelbundna utvärderingar av säkerhetsläget, och att alla följer reglerna.  

Du lider absolut inte av hunger i fält, även om det kan hända att du går ned i vikt. 

Det är sant att om du jobbar för Läkare Utan Gränser bör du vara lite tuffare än genomsnittet. Samtidigt skulle ingen arbeta för organisationen om den grundläggande säkerheten inte var på plats och om vi kände oss konstant otrygga.

4. Personalen är volontärer

"At-be bile goroush" (på svenska “läkare utan pengar”) var en av de första fraser jag lärde mig på arabiska. Men även om vi frivilligt väljer att arbeta för Läkare Utan Gränser så är vi inte volontärer.

När du jobbar som utsänd fältarbetare för Läkare Utan Gränser har du ett kontrakt och en lön som är tillräcklig för att kronofogden inte ska tömma din lägenhet medan du är på uppdrag. Du får också fickpengar för att täcka mindre utgifter på plats.

Du lider absolut inte av hunger i fält, även om det kan hända att du går ned i vikt. Men det kanske de flesta av oss inte har något emot ändå.

Visst, med många andra jobb är det möjligt att få en bättre lön och kanske en dyr bil. Men bara ett fåtal organisationer har ett så gott rykte och är så respekterade som Läkare Utan Gränser är i världen. Inte heller gör de så livräddande insatser. Det är det som faktiskt räknas.

Inte volontärer. Michal med en av sina kollegor i Sudan. Bild: Läkare Utan Gränser 

5. Läkare Utan Gränser kommer till en kris, syr ihop patienter och drar

Det är sant att Läkare Utan Gränser är en medicinsk humanitär akutorganisation som ger nödhjälp i pågående krissituationer.

Men det betyder inte att vi landar på en plats, sätter upp några tält, syr ihop några patienter och sedan åker hem. Tvärtom, varje projekt har specifika mål och strategier.

När våra team kommer till ett krisområde handlar mycket om att snabbt få på plats en klinik eller vårdmottagning mitt ute i ingenstans. Men minst lika viktigt är det att stötta och utbilda den lokala vårdpersonalen. Målet är alltid att ge vård av högsta möjliga kvalitet.

När situationen stabiliserats är det dags för Läkare Utan Gränser att lämna över projektet till lokala myndigheter som kan driva det långsiktigt. Därför är mitt mål alltid att bygga upp ett medicinskt team som kan vara självgående och följa medicinska protokoll när vi har lämnat platsen.

Detta arbete kräver kunskaper i att leda och utbilda medarbetare, samt god kommunikation. Det är extremt viktigt att Läkare Utan Gränsers personal är proffs inom sina yrken men de behöver även kunna överföra sin kunskap till andra.

För mig är Läkare Utan Gränser, utöver organisationens uppenbara mål, också en utbildningsinstitution. Jag personligen har aldrig lärt mig så mycket om mig själv och om världen som jag har gjort med Läkare Utan Gränser.   

 

 

Sjuksköterska sitter i en säng med ett litet barn

Nu kan vi göra dubbelt så mycket tillsammans

I jul är varje hundralapp du ger värd två hundralappar. Akelius Foundation har nämligen valt att bli en av oss i Läkare Utan Gränser och dubbla alla engångsgåvor fram till 5 januari. Det betyder att vi tillsammans kan göra dubbelt så mycket.
Ge en gåva