Hoppa till huvudinnehåll

"Have a fun ride..." - Mitt första fältuppdrag

Publicerad 16 september 2019
Solnedgång vid en flod
Floden Oyono omges av nationalparken Cross Rivers lummiga regnskog. Lugnet på den nigerianska sidan står i kontrast till den pågående konflikten i Kamerun några mil uppströms.
Foto: Elin Tjernström
"En halvtimme in i bilresan svänger vi av på en väg som mer liknar en lerig stig rakt in i regnskogen. Det gäller att hålla i sig. Motorcyklar lastade med plankor och enorma klasar med bananer kör förbi oss i rasande fart."

Lyssna på en inläst version av "'Have a fun ride...' - Mitt första fältuppdrag".
Fler inlästa artiklar hittar du här - "Direkt Audio".

Delstaten Cross River i södra Nigeria ligger omsluten av nationalparkens högresta regnskog. Området är känt för sina gorillor, men under de senaste åren har Cross River även satts på kartan då tiotusentals kamerunier sökt sig dit för skydd från det upptrappade våldet mellan engelskspråkiga separatister och regeringsstyrkor i nordvästra och sydvästra Kamerun. Elin Tjernström kom nyligen hem från ett sex månader långt fältuppdrag som personalansvarig i Läkare Utan Gränsers projekt i Cross River, där hon var baserad i den lilla staden Ikom. Här kan du läsa hennes dagbok därifrån:

17 december

"Have a fun ride and welcome to the real MSF experience" säger min kollega och skrattar lite när han stänger dörrarna om oss i pick-upen. Det är min första riktiga arbetsdag i projektet och som personalansvarig ska jag följa med ut till en av våra mobila kliniker för att göra intervjuer. Jag är lite nervös som en är på sin första dag på jobbet men tänker – lite naivt såhär i efterhand – att jag kan läsa igenom materialet om rollen och intervjufrågorna på vägen. Bilen är fullpackad, förutom sex personer har vi med oss två stora boxar med mediciner, utrustning, dricksvatten och stolar. En halvtimme in i bilresan svänger vi av på en väg som, om jag ska vara ärlig, mer liknar en lerig stig rakt in i regnskogen. Trots att vår chaufför Chuks är erfaren så kränger bilen fram och tillbaka och det gäller att hålla i sig rejält. Motorcyklar lastade med plankor och enorma klasar med bananer kör förbi i rasande fart. Vi kommer fram till en bil som fastnat i leran och måste köra upp i regnskogen för att komma förbi. Ungefär vid den här tidpunkten rycker en av sjuksköterskorna åt sig en hink, hon har blivit rejält åksjuk och vi får hålla hennes hår medan vi fortsätter att guppa fram.

En kvinna håller i ett papper framför andra som sitter ner
Vår hälsoinformatör Catherine håller en utbildning på vårdcentralen i Agbokim.
Foto: Albert Masias

Efter 2,5 timmar i bilen känner jag mig väldigt lättad när regnskogen öppnar upp sig och vi kommer fram till den lilla byn Bashu vid gränsen till Kamerun. Vi tar med oss varsin stol och får ett litet rum att göra intervjuerna i. Personerna vi intervjuar imponerar djupt på mig. De är sjuksköterskor, lärare, har examen i engelska och franska och kan berätta mer om Läkare Utan Gränser än vad jag själv kan. Flera av dem är kamerunier som lyckat ta sig över gränsen till Nigeria och nu vill arbeta för Läkare Utan Gränser för att kunna hjälpa andra.

När sjukvårdsteamet har träffat alla som kommit till kliniken för dagen är det dags att sätta sig i bilen och åka tillbaka de 2,5 timmarna genom skogen. Resan går lite bättre denna gång, det enda hindret denna gång är en palm som fallit ner över vägen. Som tur är vår läkare Sam tillräckligt lång för att lyfta upp trädet så pass högt att vi kan passera under.

Jag kommer tillbaka till Ikom skakig och berörd, men imponerad. Både av de personer vi mött men också av teamet på plats, som gör resor som denna dagligen för att nå ut till våra patienter.

"Barnen vill bli läkare, ingenjörer, en vill bli bonde och odla jordgubbar och en vill bli fotbollsstjärna."

1 februari

Jag får kisa när jag går in genom dörren. I kontrast till den stekande solen utanför är det mörkt i den stora hallen. Det är människor överallt och ljudnivån är först lite överväldigande. Vi har kommit fram till huvudbyggnaden i bosättningen Adagom. Här inne kan de kamerunska flyktingarna registrera sig, få försäkringskort och besöka läkare. Jag har varit och hämtat ett par fakturor och väntar på att det psykosociala teamet ska bli klara med sina aktiviteter för dagen så att vi kan dela bil tillbaka till basen. I ett hörn av byggnaden möter jag våra psykosociala rådgivare Pauline och Emmanuel som under morgonen haft individuella samtal med patienter. Nu är det dags för aktiviteter med barn. De sätter sig i ringar och kastar en tygboll mellan sig. Det barnet som får bollen ska få svara på en fråga. Jag förstår bara hälften av vad de säger, i Nigeria pratar man oftast en version av engelska som kallas "pidgin". Vad jag däremot kan urskönja är hur Pauline och Emma väldigt snabbt lyckas skaffa barnens förtroende.

En kvinna på golvet med barn
Pauline arrangerar lekstund för barnen i flyktinglägret.
Foto: Elin Tjernström

Barnen ska nu svara på vad de vill bli när de blir stora och svaren skiljer sig inte mycket från vad barn drömmer om i Sverige. Många vill bli läkare, några ingenjörer, en vill bli bonde och odla jordgubbar och en vill bli fotbollsstjärna. Jag är glad att jag får ta del av denna stund och hoppas av hela mitt hjärta att barnen inte ska behöva bo i ett flyktingläger under stora delar av sitt liv, utan att de kan få möjlighet att uppfylla sina drömmar.

9 maj

Det har varit en intensiv månad på kontoret. Vi har rekryterat fem nya anställda, hållit i introduktionsutbildningar och skickat in vår senaste budgetrevidering. Tidigt i morse åkte jag och vår koordinator Corinne ut till byn Danare. Hon skulle träffa några av byns ledare för att samtala om de vårdaktiviteter vi har där, jag skulle betala ut löner och prata med våra anställda. Just idag var även vår vatten- och sanitetsexpert John på plats för att göra underhåll av latriner samt vår logistikansvariga Ahmed som skulle möta en av våra leverantörer som snickrat möbler till den lilla vårdcentralen. Så klart var även vårt sjukvårdsteam bestående av sjuksköterskor, barnmorskor och läkare i byn – vi var en hel trupp och det var full rulle överallt. Det är så fantastiskt att se hur alla bidrar med sin del och arbetar tillsammans för att ge vård till såväl flyktingar som den nigerianska befolkningen. Under en dag tar teamet vanligen emot över 100 patienter. Dessutom har vi fantastiskt roligt ihop!

 

En byggnad och en bil
Vid vår vårdcentral i Abgokim behandlas människor för bland annat malaria, diarré och högt blodtryck. I slutet av 2018 var ungefär 66 procent av patienterna flyktingar.
Foto: Elin Tjernström

15 maj

Hemma efter ännu en dag i fält, denna gång till det lilla samhället Agbokim som ligger precis vid floden Cross Rivers kant. Just Agbokim ligger mig varmt om hjärtat, byn är inbäddad i grönska och i utkanten finns majestätiska vattenfall. Agbokim är en av många byar på gränsen till Kamerun dit människor tagit tillflykt och nu bor de här sida vid sida med den nigerianska befolkningen. Vid vårdcentralen rådde febril aktivitet, det var som vanligt fullsatt med folk när vi anlände och personalen har en tuff uppgift i att dela ut kölappar till de som väntar, där de med störst behov ska få vård först.

Medan patienterna väntade pratade våra anställda med dem om hur de ska skydda sig mot malaria, en sjukdom som är väldigt utbredd i Cross River. Trots att jag inte har någon sjukvårdsutbildning var det lätt att se att det bland de väntande fanns flertalet malariafall, ofta är det små barn med hög feber och matt blick. Då är det skönt att veta att de kommer få behandling.

Idag var troligen mitt sista besök i just Agbokim, det är nu bara ett par veckor kvar på mitt uppdrag i Cross River. Jag försökte att inte ha så mycket förväntningar på min tid här innan uppdraget, men jag kan säga att de ändå överträffades. Jag har haft turen att få jobba med kompetenta och roliga kollegor, såväl nigerianska som från hela världen. Jag har lärt mig otroligt mycket, allt från hur man hanterar de nigerianska trögrörliga administrativa systemen, till att prata pidgin-engelska men också om hur det är att arbeta i fält. Många tårar har redan rullat och fler kommer det nog att bli, men i det sorgliga är jag tacksam över min tid här.

Läkare Utan Gränser i Cross River

Läkare Utan Gränser började arbeta i delstaten Cross River i mitten av 2018 och driver mobila kliniker i nio områden. Vi erbjuder primärvård, psykosocialt stöd och vård för sexuell och reproduktiv hälsa, både till de kamerunska flyktingarna och den inhemska befolkningen.

Sjuksköterska sitter i en säng med ett litet barn

Nu kan vi göra dubbelt så mycket tillsammans

I jul är varje hundralapp du ger värd två hundralappar. Akelius Foundation har nämligen valt att bli en av oss i Läkare Utan Gränser och dubbla alla engångsgåvor fram till 5 januari. Det betyder att vi tillsammans kan göra dubbelt så mycket.
Ge en gåva