Hoppa till huvudinnehåll

Hon sköts med sonen i sin famn

Publicerad 8 november 2017

Bildspel

Bildspel i fullskärm
Sandra Jonasson på sjukhuset i Kasai, Kongo-Kinshasa.

Sandra Jonasson på sjukhuset i Kasai, Kongo-Kinshasa.

När skottet avlossades bar kvinnan sin yngste son i famnen. Kulan snuddade pojkens axel och gick sedan rakt in i hennes vänstra överarm. Hon är bara en av tusentals civila som har drabbats av våldet i Kasai-regionen. Akutläkaren Sandra Jonasson mötte henne på sjukhuset i Kananga, Kongo-Kinshasa. 

”Det är min sista arbetsdag i Kananga och jag ska berätta för Melody* att det har blivit dags för mig att åka hem till Sverige. Hon satt i sin sjukhussäng redan när jag arbetade min första dag på sjukhuset för tre månader sedan och rimligtvis borde hon få lämna sjukhuset före mig. Hon vill egentligen åka hem för att så åkrarna, men teamet lyckades att övertala henne att stanna för att genomgå en operation till för att försöka rädda funktionen i hennes vänstra arm. 

Melody är i trettioårsåldern precis som jag och kommer från en by långt från vårt sjukhus. Vi pratar inte samma språk men de kongolesiska läkarna och sköterskorna har förklarat för mig vad som hänt henne. Hon var gravid och bar sin yngste son i famnen. Någon sköt mot henne och kulan snuddade vid hennes treårige pojkes axel. Kulan gick sedan genom hennes överarm och lämnade ett öppet sår och ett svårläkt benbrott.

Det första behandlingsförsöket fungerade inte

När våldet bedarrade vågade hon sig till Läkare Utan Gränsers traumasjukhus för att söka vård. Hon blev inlagd och födde sitt barn på sjukhuset. Sedan har hon tålmodigt väntat på att benbrottet ska läka tillsammans med sonen, sin nyfödda flicka och en kvinnlig släkting. Ibland har hon klagat över smärta eller illamående. Ibland har hon, tillsammans med de andra kvinnliga patienterna, oroat sig för att jag är på sjukhuset så länge, att jag jobbat för mycket. Det första behandlingsförsöket fungerade inte, trots sex veckor med en metallställning kring överarmen läkte frakturen inte.

Det är samma kedja av händelser som fört oss till Läkare Utan Gränsers lilla traumacenter i Kananga. Men jag har kommit av egen vilja, hon har tvingats dit av de skador hon fått på grund av våldet i regionen. Ungefär ett år innan vårt första möte, i augusti 2016, bröt en konflikt ut i det tidigare fredliga området Kasai. Patienterna på sjukhuset vittnar om grymma våldsamheter där kvinnor, män och barn drabbades urskillningslöst. Skjutvapen, machetes och påkar riktades mot deras kroppar och våldtäkt användes som vapen i konflikten. Många har tvingats genomlida fruktansvärda händelser som jag inte ens kan föreställa mig. Men nästan ingen klagar.

Barnen har svårt att sova

De senaste tre månaderna har jag arbetat som akutläkare här på sjukhuset i storstaden Kananga, som är huvudstad i Kasai-provinsen. Vid två tillfällen har jag även åkt ut på landsbygden med våra medicinska team, bland annat för att förklara för lokalbefolkningen vad Läkare Utan Gränser är och att de kan söka vård hos oss. Människorna jag mötte pratade öppet om vad de hade varit med om. En bybo berättade hur beväpnade grupper gick från dörr till dörr i byn. De plundrade, våldtog, dödade och brände ner husen. Hela byn flydde ut i skogen för att gömma sig. Enligt siffror från UNHCR tvingades 1,5 miljoner människor i Kasai-regionen på flykt och tusentals människor har levt i skogen i månader. Utan tillräckligt med mat eller tillgång till sjukvård.

Men våldet i regionen har successivt minskat och ungefär hälften av de som flydde har nu återvänt hem. Hem till sina förstörda byar där somliga fick upptäcka massgravar. Barnen har svårt att sova efter alla våldsamheter de har sett.

När jag säger hejdå till Melody, den skottskadade kvinnan, och hennes barn undrar jag hur det ska gå för dem. Jag har hört från patienter och den lokala personalen att många är oroliga för vad som ska hända i framtiden, nu när livet återvänder till det normala. I alla fall på ytan. Det gör mig glad att se att den lille pojkens sår efter kulan har läkt. Att han glatt springer omkring på sjukhuset och delar ut kramar till oss i personalen. Hans mamma mår också bättre. Efter den senaste operationen visar röntgenbilden en fraktur i gynnsamt läge för läkning. Såren efter kulan har läkt och smärtan har minskat. I alla fall den fysiska."

- Sandra Jonasson, akutläkare i Kananga, Kongo-Kinshasa.

* Namnet har ändrats.

Läs mer om vårt arbete i Kongo-Kinshasa.

Relaterade nyheter

Personal från Läkare Utan Gränser i laboratoriet på ett av våra ebolacenter i Kongo-Kinshasa
Ebola

Ebola: Vi öppnar ny mottagning i östra Kongo-Kinshasa

Patienter med misstänkt ebola kommer läggas in på mottagningen medan man inväntar resultaten från laboratoriet.

Céciles man mördades, sedan våltogs hon och hennes 17-åriga dotter.
Kongo-Kinshasa

Skyhög andel patienter våldtagna av beväpnade män

Under det senaste dryga året har vi vårdat 2 600 personer som utsatts för sexuellt våld i södra Kongo-Kinshasa. Av dessa patienter har 80 procent våldtagits av beväpnade män. Vittnesmålen från de som överlevt är fruktansvärda.

Supplychain ansvariga Johanna Linder pratar med Sonja Leister hur hon håller rädda-liv-maskineriet igång.
Sydsudan

Podd: Logistikern Johanna om åsnor och tårar

I Läkare Utan Gränsers podcast berättar supplyansvarig logistikern Johanna Linder hur hon håller rädda-liv-maskineriet igång. Hon fixar fram utrustningen till de mest otillgängliga platserna i regnskogen där inga vägar finns.

Sjuksköterskan Anneli Eriksson pratar med Alexander Uggla om hur det är att arbeta i ett ebolautbrott.
Ebola

Podd: Sjuksköterskan Anneli om kampen mot ebola

I Läkare Utan Gränsers podcast berättar sjuksköterskan Anneli Eriksson om hur den fruktade sjukdomen ebola kan gå från skräck och sorg, till hopp om framtiden.