Hoppa till huvudinnehåll

Hon sköts med sonen i sin famn

Publicerad 8 november 2017

Bildspel

Bildspel i fullskärm
Sandra Jonasson på sjukhuset i Kasai, Kongo-Kinshasa.

Sandra Jonasson på sjukhuset i Kasai, Kongo-Kinshasa.

När skottet avlossades bar kvinnan sin yngste son i famnen. Kulan snuddade pojkens axel och gick sedan rakt in i hennes vänstra överarm. Hon är bara en av tusentals civila som har drabbats av våldet i Kasai-regionen. Akutläkaren Sandra Jonasson mötte henne på sjukhuset i Kananga, Kongo-Kinshasa. 

”Det är min sista arbetsdag i Kananga och jag ska berätta för Melody* att det har blivit dags för mig att åka hem till Sverige. Hon satt i sin sjukhussäng redan när jag arbetade min första dag på sjukhuset för tre månader sedan och rimligtvis borde hon få lämna sjukhuset före mig. Hon vill egentligen åka hem för att så åkrarna, men teamet lyckades att övertala henne att stanna för att genomgå en operation till för att försöka rädda funktionen i hennes vänstra arm. 

Melody är i trettioårsåldern precis som jag och kommer från en by långt från vårt sjukhus. Vi pratar inte samma språk men de kongolesiska läkarna och sköterskorna har förklarat för mig vad som hänt henne. Hon var gravid och bar sin yngste son i famnen. Någon sköt mot henne och kulan snuddade vid hennes treårige pojkes axel. Kulan gick sedan genom hennes överarm och lämnade ett öppet sår och ett svårläkt benbrott.

Det första behandlingsförsöket fungerade inte

När våldet bedarrade vågade hon sig till Läkare Utan Gränsers traumasjukhus för att söka vård. Hon blev inlagd och födde sitt barn på sjukhuset. Sedan har hon tålmodigt väntat på att benbrottet ska läka tillsammans med sonen, sin nyfödda flicka och en kvinnlig släkting. Ibland har hon klagat över smärta eller illamående. Ibland har hon, tillsammans med de andra kvinnliga patienterna, oroat sig för att jag är på sjukhuset så länge, att jag jobbat för mycket. Det första behandlingsförsöket fungerade inte, trots sex veckor med en metallställning kring överarmen läkte frakturen inte.

Det är samma kedja av händelser som fört oss till Läkare Utan Gränsers lilla traumacenter i Kananga. Men jag har kommit av egen vilja, hon har tvingats dit av de skador hon fått på grund av våldet i regionen. Ungefär ett år innan vårt första möte, i augusti 2016, bröt en konflikt ut i det tidigare fredliga området Kasai. Patienterna på sjukhuset vittnar om grymma våldsamheter där kvinnor, män och barn drabbades urskillningslöst. Skjutvapen, machetes och påkar riktades mot deras kroppar och våldtäkt användes som vapen i konflikten. Många har tvingats genomlida fruktansvärda händelser som jag inte ens kan föreställa mig. Men nästan ingen klagar.

Barnen har svårt att sova

De senaste tre månaderna har jag arbetat som akutläkare här på sjukhuset i storstaden Kananga, som är huvudstad i Kasai-provinsen. Vid två tillfällen har jag även åkt ut på landsbygden med våra medicinska team, bland annat för att förklara för lokalbefolkningen vad Läkare Utan Gränser är och att de kan söka vård hos oss. Människorna jag mötte pratade öppet om vad de hade varit med om. En bybo berättade hur beväpnade grupper gick från dörr till dörr i byn. De plundrade, våldtog, dödade och brände ner husen. Hela byn flydde ut i skogen för att gömma sig. Enligt siffror från UNHCR tvingades 1,5 miljoner människor i Kasai-regionen på flykt och tusentals människor har levt i skogen i månader. Utan tillräckligt med mat eller tillgång till sjukvård.

Men våldet i regionen har successivt minskat och ungefär hälften av de som flydde har nu återvänt hem. Hem till sina förstörda byar där somliga fick upptäcka massgravar. Barnen har svårt att sova efter alla våldsamheter de har sett.

När jag säger hejdå till Melody, den skottskadade kvinnan, och hennes barn undrar jag hur det ska gå för dem. Jag har hört från patienter och den lokala personalen att många är oroliga för vad som ska hända i framtiden, nu när livet återvänder till det normala. I alla fall på ytan. Det gör mig glad att se att den lille pojkens sår efter kulan har läkt. Att han glatt springer omkring på sjukhuset och delar ut kramar till oss i personalen. Hans mamma mår också bättre. Efter den senaste operationen visar röntgenbilden en fraktur i gynnsamt läge för läkning. Såren efter kulan har läkt och smärtan har minskat. I alla fall den fysiska."

- Sandra Jonasson, akutläkare i Kananga, Kongo-Kinshasa.

* Namnet har ändrats.

Läs mer om vårt arbete i Kongo-Kinshasa.

Relaterade nyheter

Ida Moberg utanför barnavdelningen i Numbi, Kongo-Kinshasa.
Kongo-Kinshasa

Skottlossning

"Adrenalinet rusar rejält i blodådrorna och jag kan inte minnas när jag var så rädd senast. Den pågående middagen får abrupt avbrytas och vi skyndar oss istället till säkerhetsrummet."
- Ida Moberg, läkare, Kongo-Kinshasa.

Den pågående regnsäsongen gör vägarna svårframkomliga i den bergiga södra Kivu-provinsen, Kongo-Kinshasa.
Kongo-Kinshasa

Att göra sig förstådd

"Just problem med framkomligheten är en av de största utmaningarna här i den bergiga södra Kivu-provinsen. Den pågående regnsäsongen gör att vägarna är extra svårframkomliga."

Utsikten över Kivusjön, Kongo-Kinshasa.
Kongo-Kinshasa

"Det gäller att vara flexibel"

"Mitt huvud är fyllt av förväntningar inför morgondagens avresa mot byn Numbi i södra Kivuprovinsen. Äntligen är det dags att bege sig ut i fält på riktigt!"

En patient med kolera får vätskeersättning.
Kongo-Kinshasa

Värsta kolerautbrottet på 20 år

Koleraepidemin i Kongo-Kinshasa växer och har nu nått huvudstaden. En tätbefolkad stad utan tillgång till rent dricksvatten och sanitet gör läget extra känsligt. Därför har vi förstärkt vår insats med extra personal på plats.