Hoppa till huvudinnehåll

"Jag undrar hur hennes liv ska bli nu"

Publicerad 16 juli 2018
Anhöriga till patienter väntar i ett rum på Läkare Utan Gränsers sjukhus i Agok
Foto: Peter Bauza
Anhöriga till patienter väntar i ett rum på Läkare Utan Gränsers sjukhus i Agok

Varannan söndag har en av oss två kirurger en ledig dag. Idag var det inte jag. Vi hade två mindre allvarliga fall att ta hand om i operationssalen och några sår som behövde läggas om i den så kallade lilla operationen där sjuk-sköterskor lägger förband och kan rådfråga kirurgen om det behövs.

Dagen var ganska lugn och vi hade lite tid att prata om icke-arbetsrelaterade frågor. 

Sjuksköterskan frågade mig om mitt liv hemma och blev ganska förvånad över att jag bara har två barn samt över min ålder, som är 51 år. Här är den genomsnittliga livslängden för kvinnor ungefär 56 år enligt FN:s utvecklingsprogram (UNDP), och det är inte ovanligt att kvinnor i min ålder har fött tio barn.

Vi pratade också om mina barns yrken och deras studier. Denna fråga krävde också förklaringar, eftersom min dotter är dansare och min son inte har något yrke ännu. Det verkar som att dansare inte anses vara ett riktigt jobb i den här delen av världen. När jag också berättade för sjuksköterskan, som är en ung man i tjugoårsåldern, att det är gratis att gifta sig med någon i mitt hemland såg han förvånad ut. Han sa: Ditt land är väldigt roligt. Du behöver inte ens betala för att gifta dig!" Han berättade att äktenskapet här kan kosta så mycket som 200 kor för mannen, vilket verkligen är en förmögenhet.

Den dagen hade hon förlorat ännu ett barn

Med tanke på allt detta är det inte konstigt att mamman till en patient för två dagar sedan skrek så desperat utanför uppvakningsrummet. Hennes 23-åriga dotter hade, efter att ha gått igenom två graviditeter som båda slutade med att fostret dog, kommit ut efter en svår operation. Den dagen hade hon förlorat ännu ett barn, men det var inte allt.

Vi hade jobbat hårt för att rädda hennes livmoder med hjälp av en ballongtamponad, även kallad Bakri-ballong. Det är en ballong som placeras i livmodern, fylls med vätska och ger ett tryck mot livmoderväggen för att stoppa den massiva blödningen som uppstår när livmodern brister. Jag hade lyckats placera ballongen korrekt, men blödningen fortsatte ändå. 

Den unga kvinnans blodtryck var 60/20 som lägst. Vi lyckades få upp blodtrycket med hjälp av en blodtransfusion från fem av hennes släktingar, men slutligen var vi tvungna att utföra en hysterektomi (då man avlägsnar livmodern). Vi räddade hennes liv och i morse mådde hon ganska bra.

 Det är lätt att döma utifrån

Men jag undrar hur hennes liv ska bli nu när hon inte kan bli gravid igen. Jag har hört att en kvinnas värde i Abyei mäts i hennes förmåga att producera avkomma och att många män har flera fruar. Det är lätt att döma utifrån, men efter att ha sett hur bräckligt livet är här blir sådana här saker lätta att förstå. Barn är den mest värdefulla tillgång som en person, eller en familj, kan ha. De är, här mycket mer bokstavligt än i mitt hemland, löftet om en framtid.

Jag vet inte hur det kommer att gå för min unga patient, men synen av släktingarna vid hennes säng tröstade mig något. Hennes man satt där och rörde mjukt vid hennes hand. Den mycket långa, allvarliga äldre mannen var förmodligen hennes pappa. Och mamman, som grät så där som människor som inte vill visa sina känslor gråter, brydde sig verkligen om henne.

Jag hoppas att den unga kvinnan kommer att hitta ett syfte och lycka i sitt liv, som kommer att bli helt annorlunda än vad hon måste ha hoppats på för bara två dagar sedan.

Läs hela Heidi Wikströms blogg.