Hoppa till huvudinnehåll

"Livet hade precis börjat"

Publicerad 15 mars 2019
Jag får höra att babyn föddes genom en sätesbjudning, det vill säga med rumpan före.
"Jag får höra att babyn föddes genom en sätesbjudning, det vill säga med rumpan före." Bilden är från ett annat tillfälle.
Foto: Ashley Hamer

En kväll blir jag kallad till förlossningen akut för att hjälpa till med en sjuk patient. På vägen dit går tankarna kring vad det kan vara.

När jag kommer fram så håller min lokala läkarkollega, en barnmorska och en sjuksköterska på att återuppliva en nyfödd baby. Att döma av siffrorna på övervakningsmaskinen så mår barnet allt annat än bra. Det andas inte själv, syresättningen i blodet är dålig och pulsen alldeles för låg. Jag får höra att babyn föddes genom en sätesbjudning, det vill säga med rumpan före. Olyckligtvis så fastnade huvudet när kroppen hade kommit ut och barnmorskorna fick inte ut barnet förrän efter flera minuter. Modern mår tursamt nog bra så vi kan fokusera på barnet.

Jag instruerar kollegorna i att effektivisera inblåsningarna av luft i lungorna och hjärtkompressionerna. Vi ger också syrgas och adrenalin. Efter en stund så förbättras syresättningen och hjärtaktiviteten. Problemet är dock att babyn fortfarande andas dåligt på egen hand. Vi fortsätter att blåsa in luft i lungorna med en andningsballong och ge syrgas. Efter nästan 45 minuter så andas babyn fortfarande väldigt dåligt på egen hand.

Det är svårt att ta ett sådant beslut

Jag vet att vårt behandlingsprotokoll säger att man för flera minuter sedan skulle ha övervägt att avsluta behandlingen. Det är dock svårt att ta ett sådant beslut. Hemma i Sverige har jag varit med om att avsluta återupplivning och ge palliativ vård i livets slutskede, men det har rört sig om äldre patienter. Att lägga ner behandlingen för ett litet barn känns på något vis annorlunda eftersom att livet då precis har börjat.

Till slut så bestämmer jag och den lokale läkaren tillsammans att vi ska avsluta behandlingen med inblåsningar av luft i lungorna. Barnet har drabbats av svåra hjärnskador efter den komplicerade förlossningen och har små utsikter att överleva. Vi informerar barnets mor som får hålla sitt barn och tillbringa några timmar med det innan det korta livet tar slut.

Senare på kvällen så mal tankarna i huvudet om vi hade kunnat göra något annorlunda för att rädda barnet. Det går inte att ändra på det som redan har hänt. För att försöka förhindra fler liknande händelser så ska vi planera för att ha en läkare tillgänglig vid riskförlossningar och dessutom ska vi öva på förlossningsmanövrar med barnmorskorna. Imorgon är en ny dag med nya möjligheter!

Läs hela Ida Mobergs blogg från Sudan.