Hoppa till huvudinnehåll

Malariasäsong

Publicerad 16 november 2018

Bildspel

Bildspel i fullskärm
Läkaren Mårten Larsson på plats i Maiduguri, nordöstra Nigeria.

Läkaren Mårten Larsson på plats i Maiduguri, nordöstra Nigeria.

Jag befinner mig i Maiduguri i nordöstra Nigeria. En stad som efter att konflikten mellan väpnade grupper och nigerianska armén trappades upp för några år sedan, har sett sin population öka från en till två miljoner på grund av internflyktingar som strömmat in sedan de tvingats lämna sina hem. 

I en del av landet som redan var kraftigt åsidosatt vad gäller tillgång till sjukvård, ledde detta till en humanitär katastrof med kulmen under 2015/16. Läkare Utan Gränser var från början en av få internationella aktörer på plats, men har nu sällskap av de flesta stora organisationer inklusive FN. Situationen är dock fortfarande mycket svår för många människor här.

När jag kom till Maiduguri för tre veckor sedan var vi mitt i malariasäsongen. På den här breddgraden, där regnet faller mellan juli och oktober månad, innebär det att spridningen av sjukdomen är som störst från augusti. Människor som lever med sådan säsongsburen malaria blir inte lika immuna som de som lever där malarian finns året om och därför blir de oftast svårare sjuka när de smittas.

Det är verkligen högt tryck på sjukhuset vid den här tiden och patienter väller in och många är i mycket dåligt skick. En förmiddag är vår akutmottagnings fem stabiliseringsbritsar fyllda av 13 patienter, från en månad till 14 år gamla. Samtliga nästan medvetslösa, krampande, svårt andningsstörda eller i cirkulatorisk chock.

De som ser friskast ut får bli av med syrgasen

Jag och en annan läkare rör oss från patient till patient, observerar andning och tar puls för att snabbt bedöma deras tillstånd och ge ordinationer. Två skickliga sjuksköterskor och två undersköterskor ger syrgas, tar prover, sätter infarter, kopplar dropp och blodtransfusioner, ger injektioner av malariamedicin, antibiotika och kramplösande läkemedel till barnen.

Jag går sedan in till en av våra tre bastuvarma intensivvårdsavdelningar där vi har syrgas och räknar att i mer än hälften av de 47 sängarna ligger två patienter. De som ser friskast ut får bli av med syrgasen och flyttas till ett av våra sex avdelningstält för att ge plats åt de nya patienterna som behöver det mest. Jag går därefter vidare ut i den gassande solen och in ett av de nästan lika varma avdelningstälten. Även här är det fullt men ett flertal barn sitter upp och plirar med ögonen eller smaskar på någon frukt. Är det något jag lärt mig i svensk sjukvård med vår kroniska platsbrist så är det att identifiera patienter som kan skrivas ut!

Jag blir glad varje gång jag går hit och ser patienter som bara några dagar tidigare kommit in lika utslagna som de vi nyss tagit emot och att se hur snabbt de tillfrisknar. Malaria är en dödlig sjukdom, men med rätt behandling i rätt tid blir man snabbt frisk.

Ungefär fyra barn per dag har dött sedan jag kom hit

Efter en vända genom ytterligare några avdelningstält är ett tjugotal barn utskrivningsklara och barnen på akuten kan få plats i en säng, om än en delad sådan.

När jag sedan väl kommer tillbaka till akutmottagningen håller teamet på att återuppliva ett av de tretton barnen. En femårig pojke med malaria som lett till svår anemi, lågt blodsocker och sepsis. Han var kraftigt andningspåverkad av sitt sura blod redan när han kom och trots upprepade försök att korrigera blodsockret och pågående blodtransfusion så svarade inte hans kropp på behandlingen. Återupplivningen avslutades efter tio minuter för att kunna ta hand om de andra patienterna.

Ungefär fyra barn per dag har dött sedan jag kom hit. Många av dem hade nog kunnat räddas om vi haft fler händer och sängar och framförallt om de kommit hit innan de hunnit bli så fruktansvärt sjuka. Men jag är också rätt säker på att de flesta av de 60 barn vi lägger in varje dag inte skulle överleva om de inte kommit hit. Tänker man så känns det betydligt lättare.

Relaterade nyheter

Fyraåriga Maryam är en av de som hjälp på Sokoto Noma-sjukhus, Nigiera.
Nigeria

Noma – sjukdomen som förstör ansikten och liv

Noma är en dödlig sjukdom som på kort tid bryter ner ben och vävnad i ansiktet. Genom vårt projekt i Nigeria hjälper vi patienterna att återfå sitt utseende och sin värdighet.

Sexåriga Zayyanu Murtala är en av alla barn med sjukdomen noma som fått hjälp i vårt projekt i Nigeria.
Nigeria

”Noma är en grotesk sjukdom”

"Skadorna kan vara förödande. Patienten måste leva med stora hål i ansiktet resten av sitt liv med allt vad det innebär. De har väldigt svårt att prata eller äta." 
- Läkaren Hanna Reinholdz i Nigeria.