Aldrig tidigare har så många människor befunnit sig på flykt som i dag. Men för många går drömmen om en tryggare och bättre tillvaro i kras. Istället fastnar de i ett kretslopp av våld, utsatthet och juridisk limbo. Ofta med förödande konsekvenser för hälsan.
Lyssna på en inspelad version av artikeln.
Det finns olika sätt att beskriva flykt.
Ett är att utgå från siffrorna: till exempel att var 75:e människa i världen, drygt hundra miljoner, har tvingats lämna sitt hem och att fler än hälften är internflyktingar i sitt eget land.
Ett annat sätt är att fokusera på orsakerna: de väpnade konflikterna, naturkatastroferna, fattigdomen och i allt större utsträckning klimatförändringarna som kan bli den avgörande droppen för den som redan lever i utsatthet.
Eller så börjar vi med konsekvenserna. En del av dem förstås positiva, som möjligheten att hitta en säker plats där livet kan börja om på nytt. Men i stor utsträckning är följderna av flykt och andra former av ofrivillig migration negativa, inte minst för hälsan. Dit hör risken att utsättas för våld, inklusive sexuellt våld och tortyr, liksom att under lång tid befinna sig i ett slags ingenmansland vilket kan ha en förödande effekt för den psykiska hälsan.
Fastnar på vägen
Faktum är, säger Reem Mussa, som är koordinator för Läkare Utan Gränsers arbete med påtvingad migration, att sambandet mellan migration och försämrad hälsa inte alls är någonting självklart. Vad som framför allt påverkar hälsan negativt är snarare svårigheter på vägen, i kombination med en allt hårdare lagstiftning i mottagarländerna.
– Alla former av påtvingad migration innebär risker, säger hon. De är ofta på väg under lång tid, de fastnar på vägen och kan befinna sig i någon form av transitsituation i flera år, utan vare sig pengar eller en tydlig juridisk status.
– Under hela den här tiden saknar de tillgång till sjukvård och får varken hjälp för enkla åkommor, kroniska sjukdomar som kräver behandling eller för skador, fortsätter Reem Mussa. Det gäller även de mest sårbara grupperna, som barn och gravida kvinnor. Det är också väldigt tydligt att den restriktiva flyktingpolitik som flera av världens rikaste länder har infört har extremt negativa konsekvenser, inte minst på den psykiska hälsan.
Framtiden oviss
Läkare Utan Gränser jobbar ofta i komplicerade kontexter som väpnade konflikter och i samband med naturkatastrofer där människor mår psykiskt väldigt dåligt. Men nästan ingenstans ser vi samma nivåer av psykisk ohälsa som bland människor som tagit sig till väst och sedan fastnat i systemet, konstaterar Reem Mussa.
– De befinner sig i en situation där det inte finns någon väg framåt men inte heller tillbaka. De sitter fast. Och en sådan situation kan ha mycket allvarliga konsekvenser för den psykiska hälsan.
Johanna Bogren är psykolog och har nyligen jobbat i ett halvår för Läkare Utan Gränser på Lesbos. Många minns kanske branden i flyktinglägret Moria i september 2020 och hur Ylva Johansson, EU-kommissionär för inrikesfrågor, utlovade ”inga fler Morias” i ett tal.
Men lägren på den grekiska ön finns kvar. Desperata människor kommer fortfarande i rangliga båtar över Egeiska havet, lättade över att ha klarat resan och lyckliga över att äntligen vara ”framme” – bara för att mötas av ett i det närmaste havererat asyl- och mottagningssystem och en fullständigt oviss framtid.
Sett vänner drunkna
– Ibland träffade jag dem när de precis kommit till Lesbos och då var de fulla av hopp, de hade klarat sig, säger Johanna Bogren. Men redan efter några månader hade allt hopp försvunnit. All kraft, all den styrka som hade krävts för att de skulle klara av att ta sig hela vägen hit, lämna sitt land, kanske tvingas in i prostitution längs vägen eller utsättas för våld. Och så hamnar de här i en till synes hopplös situation och då dröjer det inte länge innan hoppet släcks.
Det finns alltid ett skäl till att människor flyr, säger Johanna Bogren. I mötet med människor som kom till henne för att få psykologisk hjälp fick hon höra många berättelser om våld i hemlandet, till exempel unga kvinnor som blivit våldtagna och sedan tvingats gifta sig med sin förövare. Män från Kongo-Kinshasa som flytt undan det väpnade våldet där. Människor från Afghanistan som var förföljda av talibanerna.
Hitta inre styrka
– Folk hade väldigt olika berättelser men gemensamt för de flesta var att de hade bevittnat våld. Hemma eller längs vägen. Många hade upplevt skeppsbrott där de tappat taget om sina barn eller sett sina bästa vänner drunkna.
Det finns som sagt alltid ett skäl till att människor flyr. Men om vi hade haft ett annat mottagande skulle de haft möjlighet att återhämta sig, konstaterar Johanna Bogren. Och därmed skulle risken att utveckla psykisk ohälsa minska påtagligt.
Bland de som kommer till Läkare Utan Gränsers klinik, som ligger i anslutning till flyktinglägret, är det inte ovanligt med fysiska problem. Ibland svåra skador efter tortyr eller annat våld. Kvinnor som utsatts för sexuellt våld eller tvingats prostituera sig längs vägen kan ha sexuellt överförda infektioner, vara gravida eller nyförlösta. Det är viktigt att fånga upp dessa kvinnor, säger Johanna Bogren, genom att stärka deras kapacitet kan man samtidigt fånga upp de nyfödda eller kommande barnen.
– Den psykologiska hjälpen är jätteviktig, säger hon, men ibland överskuggas det behovet av fysiska problem och då måste vi ta hand om det först, innan vi kan hjälpa dem med de inre såren.
Hur hjälper man då någon som befinner sig i vad Johanna Bogren liknar vid ”hopplöshetens ändlösa kvicksand”? Det är inte lätt alla gånger, särskilt inte eftersom hon aldrig vet hur länge personerna kommer att vara kvar i lägret. Bara att bygga upp någon form av tillit tar tid. Därför måste fokus i mötet alltid ligga på ”här och nu”.
– Jag försöker hjälpa dem att hitta en inre styrka, påminna dem om allt de har klarat av för att ta sig till Europa. Många vill först prata om båtresan som av alla beskrivs som fasansfull. Men sedan kan vi ofta lägga det åt sidan och ta fram annat som kanske egentligen är viktigare för deras mående. Vi vet ju att risken att utveckla psykisk ohälsa, till exempel posttraumatiskt stressyndrom, är större om man har varit med om svåra saker även tidigare.
Juridisk osäkerhet
Det finns också andra migrationsrutter i världen, med liknande dynamik som den på Lesbos och vid andra portar till EU. Varje år lämnar hundratusentals människor sin vardag i länder som Colombia, Guatemala, Honduras och El Salvador och ger sig iväg på den ofta livsfarliga resan norrut, i riktning Mexiko och så småningom USA. Nuförtiden ingår också tusentals människor från Afrika och Asien i denna karavan genom Centralamerika. Även den här rutten innebär våld, kidnappning, utpressning, ibland död. Och precis som i EU blir det nästan alltid stopp, i det här fallet vid gränsen till USA. Och liksom på Lesbos eller andra gränser till EU är risken överhängande att de människor som försöker fly undan hemlandets djupa fattigdom och undan allt våld fastnar i ett kretslopp av övergrepp och juridisk osäkerhet.
De kommer inte fram. Men de kan inte heller återvända.
Barn reser ensamma
Läkare Utan Gränsers projekt längs den centralamerikanska migrationsrutten visar på enorma behov av vård och stöd, såväl fysisk som psykisk. Det gäller inte minst det allt större antalet barn som ingår i migrationsströmmen, en del tillsammans med sina familjer men många som flyr ensamma.
De barn som Läkare Utan Gränsers team möter berättar ofta att de har upplevt eller bevittnat våld, diskriminering och andra svåra händelser. ”Jag är rädd, jag gillar inte att vara på en sådan här plats eftersom min bror, min mamma och jag var kidnappade i tre månader,” som en åttaårig pojke berättade för teamet i Mexico City.
Hur mår ditt hjärta?
Ofta får barnen ingen förklaring till vad som händer, varken varför de var tvungna att lämna sitt hem eller vad de är med om längs vägen. Men utan förklaringar har de svårt att bearbeta sina upplevelser och många uttrycker därför sina känslor på det sätt de kan – genom våld, förklarar Esther Huerta som jobbar i Läkare Utan Gränsers projekt i Mexikos huvudstad.
– Många gånger när barnen är med mig beter de sig illa på ett sätt som hänger ihop med deras upplevelser. Till exempel genom våld. Inte för att de vill skada andra, utan för att de inte vet något annat sätt att interagera på.
Läkare Utan Gränsers personal använder lekterapi och fritidsaktiviteter för att hjälpa barnen att sätta ord på sina känslor, prata om dem och hantera dem. Dessa tekniker hjälper också medarbetarna att förstå det känslomässiga tillståndet hos ett barn så att de sedan kan ge lämpligt psykologiskt stöd. En av aktiviteterna heter ”Hur mår ditt hjärta?”. Där får barnen rita ett hjärta och färglägga det efter hur de har känt sig just den veckan eller dagen.
– De känslor som förekommer ofta är ilska för att de är trötta på att vänta, sorg för att de är ledsna över att vara borta från sitt hemland och rädsla för att de inte vet vad som kommer att hända i framtiden, säger Lourdes Ceballos som jobbar med hälsofrämjande insatser i Reynosa i norra Mexiko.
Där går gränsen
I flera år har Läkare Utan Gränser och andra organisationer rapporterat om inhumana förvar i Libyen och risken att utsättas för sexuellt och annat slags våld. Om hur många det är som dör på Medelhavet. Om stängda gränser.
Men på våren 2022 öppnades dessa gränser och flera miljoner människor från Ukraina fick skydd i EU och i Sverige.
Vad var det som hände? Varför fanns det plötsligt resurser och utrymme att hjälpa dem? Var det för att det var ett europeiskt land som attackerades, eller för att alla är rädda för Putins Ryssland?
Faktum är att de ukrainska flyktingarna relativt lätt gick att inordna under FN:s flyktingkonvention från 1951. I den beskrivs vilka som är att betrakta som flyktingar och därmed berättigade till internationellt skydd: människor med välgrundad fruktan för förföljelse. Det som började efter andra världskriget som ett sätt att skydda flyktingar undan kommunismen har sedan tilläggsprotokollet från 1967 en global räckvidd. Men skrivningen, med rötter i de europeiska storkrigen, om skydd undan ”förföljelse” lever kvar.
Ukrainarna kände välgrundad fruktan för förföljelse när Ryssland attackerade.
Men en fattig familj nära svältgränsen i Senegal? En våldtagen kvinna i Nigeria? En ung man som riskerar att bli indragen i gängkrig i Honduras?
Där någonstans går gränsen för konventionen. Och med dagens utveckling, där enskilda asylärenden successivt byts ut mot kollektiva beslut baserade på geografisk härkomst, är risken överhängande att individuell sårbarhet inte längre räknas.
Svartvitt synsätt
Dagens migrationsströmmar är betydligt mer komplexa jämfört med hur det var när världen enades kring konventionen, säger Reem Mussa från Läkare Utan Gränser. Många flyr från extrem fattigdom men också från väpnade grupper som hotar dem och gör det omöjligt att försörja sig.
– Dagens sätt att betrakta flyktingar och migranter är väldigt svartvitt. Antingen har de flytt till följd av väpnade konflikter eller politisk förföljelse. Eller också är de ekonomiska migranter och då blir de stigmatiserade och misstrodda. Men vi får inte glömma att även för dem handlar det nästan alltid om påtvingad migration, och inte sällan om liv eller död.
