Hoppa till huvudinnehåll

Så arbetar våra akutteam i Sydsudan

Publicerad 20 juli 2016

Bildspel

Bildspel i fullskärm
Sjuksköterskan Tina Dahl behandlar patienter efter striderna i Juba, Sydsudan.

Som sjuksköterska möter Tina människor som drabbats hårt av våldet i Juba.

Vår sjuksköterska Tina Dahl befinner sig mitt i kaoset i Sydsudans huvudstad Juba. Hon berättar hur våra mobila kliniker söker upp de allra mest utsatta. Patienterna är hungriga, törstiga och rädda för fler övergrepp. 

Vad möttes du av när konflikten bröt ut?
”De första dagarna hade vi så mycket patienter att vi bara kunde ta emot kvinnor och barn. Många små barn har förkylning, hosta och feber men vi hittar också många malariafall. Vi ser också många undernärda barn och mödrar. Detta är naturligtvis inget som uppkommit under de dagar som konflikten pågick utan det är ett mer långvarigt problem. Vuxna och lite äldre barn är traumatiserade och ledsna, och de klagar över huvudvärk, ont i magen och allmän smärta i kroppen.

Vi gör mycket omläggningar eftersom många har flytt, sprungit och trillat. De har både stora och små sår på ben och armar. Det värsta var en skottskadad bebis som blivit skjuten i sin lilla arm, men mamman kommer dagligen hit med sin bebis och såret läker fint.”

De berättar om kvinnor som våldtagits och om barn som sprungit hemifrån och är försvunna. Tina Dahl, sjuksköterska i Juba.

Hur arbetar ni i Juba för att hjälpa den flyende befolkningen?
”Vi har fyra mobila kliniker i Juba. Jag arbetar i området Kator alldeles intill en kyrka dit många människor flytt. Redan första dagen möttes vi av ett par tusen människor som sökt sin tillflykt till kyrkan och en skola i närheten.

Med den mobila kliniken uppsöker vi de platser där vi ser de största medicinska behoven. På morgonen packar vi bilarna med nödvändigt material och mediciner. Väl framme sätter vi upp kliniken. Vid ett bord där vi registrerar patienterna mäter vi även Muac på barn under fem år. Muac är ett mätvärde för att kontrollera om barnen är undernärda.

Ett par personer gör triage, det vill säga prioriterar patienter, och ser till att de sjukaste vårdas först. Vi har ett bord för malariatestning och ett par bord för konsultationer och medicinska ordinationer. På kliniken delar vi även ut läkemedel och gör omläggningar. I snitt har vi tagit emot 300 patienter per dag.”

Hur reagerar dina lokala kolleger från Sydsudan?
”Idag regnar det i Juba och det innebar att vi inte hade så många patienter på morgonen. Då fick jag tillfälle att sitta ner och prata med vårt lokala team. De berättar om vänners eller släktingars hem som blivit plundrade, om kvinnor som våldtagits och om barn som sprungit hemifrån och är försvunna. De berättar om lokalbefolkningens rädsla för att bli utsatta för något.

Folk är hungriga och törstiga, och nu är de dessutom rädda för att dricka vattnet efter misstänkta kolerafall i staden. De berättar om kroppar som fortfarande ligger kvar på gatorna där de flesta skottlossningarna ägde rum. Det är svårt att inte ryckas med i dessa sorgliga historier.”

Hur ska de kunna få en trygg tillvaro igen? När ska föräldrarna våga skicka sina barn till skolan igen? Tina Dahl, sjuksköterska i Juba.

Vad är den största utmaningen?
”Den stora utmaningen är rent vatten. Läkare Utan Gränser har satt ut vattentankar och vi informerar så mycket och ofta vi kan om vikten av att tvätta händerna och använda rent vatten. Många har inte pengar att köpa rent vatten och de tar sitt vatten direkt från floden.

En annan utmaning är fattigdomen och bristen på mat. Efter konflikten har matpriserna skjutit i höjden och de har inte råd att köpa mat. I den här miljön blir naturligtvis människorna sjuka och alla är oroliga för ett kolerautbrott.

Men den allra största utmaningen – som jag ser det – är ändå alla dessa rädda, traumatiserade människor. Hur ska de kunna få en trygg tillvaro igen? När ska föräldrarna våga skicka sina barn till skolan igen?”

Vilket möte har gjort djupast intryck?
”En eftermiddag precis när vi hade stängt vår mobila klinik kom en kvinna springande barfota. Hon var mycket upprörd. Hon berättade storgråtande att hennes hem blivit plundrat. De hade brutit sig in, tagit alla hennes saker och tvingat henne att till och med ta av sig sina kläder. Hennes barn blev rädda och sprang iväg och hon hade ingen aning om var barnen befann sig. Hennes granne gav henne en klänning och det var nu allt hon hade.

Vi blev alla oerhört berörda av hennes fruktansvärda berättelse. Jag vet inte hur det har gått för henne. Hon tog sin tillflykt till kyrkan och jag hoppas med hela mitt hjärta att hon funnit sina barn igen.”

Finns det några ljusglimtar mitt i sorgen?
”En dag när jag och min kollega var på väg till kliniken satt det en ung pojke på vägkanten, kanske var han 8–9 år gammal. När han såg oss sken han upp som en sol och gjorde tummen upp och vi skrattade gott alla tre. Sådana möten får mig att känna: visst gör jag skillnad!”

Relaterade nyheter

Det nya sjukhuset i Doro, Sydsudan.
Sydsudan

Att bygga ett sjukhus på tre månader

Vi arbetar ofta på avlägsna platser under extrema väderförhållanden där förutsättningarna är långt ifrån perfekta. Byggspecialisten Carlos Cortez berättar om ett nytt projekt som syftar till att förändra den saken till det bättre.

Läkaren Irena Novotna undersöker ett barn i flyktinglägret Yida i Sydsudan.
Sydsudan

"Vi bevittnar många mirakel här"

"Vi hade fått in en flicka med kramper, hon svarade enbart på smärta men hon hade i alla fall puls och andades. Strax efter att vi vänt henne på sidan började hon plötsligt att kräkas." 
– Läkaren Irena Novotna i Sydsudan.

En gravid kvinna på sjukhuset i Aweil, där Robert Crumb jobbade.
Sydsudan

”Både jag och mamman grät”

"Det mörka vätskefyllda huvudet skvallrade om diagnosen - hydrocefalus."

Läkaren Robert Crumb berättar om en svår förlossning under sitt uppdrag i Sydsudan. Och om ett beslut på liv och död.

Fram till februari i år bodde William Nyuon Kuolangi Yuai när han tvingades fly.
Sydsudan

”Han hette Nyadel och blev bara fem år”

"Livet i Yuai före striderna var bra. Men när de attackerade staden tog de all medicin och alla kläder. De brände ner husen, tog boskapen och förstörde till och med brunnarna."
- William Nyuon Kuolang.