Hoppa till huvudinnehåll

Sätesförlossning

Publicerad 13 oktober 2017
Alexander Nyman på neonatalavdelning tillsammans med sjuksköterskorna Joly och Leonel.
Foto: Alexander Nyman
Alexander Nyman på neonatalavdelning tillsammans med sjuksköterskorna Joly och Leonel.

“Urgence pour maternité! Urgence! Urgence pour la maternité! Oui, dr Alexander à l´écoute!” Det är förlossning, Kvinnan är 20 år, gravid i vecka 37 och barnet är på väg ut. Det är sätesförlossning och den har pågått en stund.

Livmodertappen är fullt öppen tio centimeter men barnet kommer inte ut. Jag är här för att arbeta som akutläkare, hemma i Sverige gör jag specialisering i kirurgi, och min obstetriska kunskap är begränsad (från gynekologikursen på läkarprogrammet 2008 och viss kunskap från mitt förra uppdrag med Läkare Utan Gränser). De lokalanställda barnmorskorna är mycket kompetenta, men de behöver nu läkarens hjälp. Blivande modern är trött av all krystning och fostrets puls är alltför hög, 190 slag/minut och stiger.

Jag frågar vad de brukar göra nu i detta kritiska moment? Vi ringer en senior, det vill säga läkaren - det vill säga du! Jag behåller mitt lugn och är alltid sansad. På förmiddagen hade vi två förlossningar som fick gå till akut operation för kejsarsnitt, en på grund av livmoderruptur och en på grund av överburenhet. Då gick jag med doktor A. (lokalanställd läkare), som skötte situationen och lärde upp mig. Men för tillfället är går inte de båda lokalanställda läkarna på sjukhuset att nå; varken på VHF-radio eller telefon (mycket dålig täckning här generellt). Jag går in och ut ur rummet och letar efter kirurgen, jag vill vara helt säker på nästa steg. Episiotomi, vad mer?

Jag börjar i detta nu, av alla tillfällen, få svindel och blodsockerfall

Tillslut får jag tag på den lokalanställda kirurgen. Han kommer in i rummet, lugn och sansad, ställer sig på en pall över patienten, trycker med båda händerna knutna på magen för att hjälpa den oerhört trötta mamman föda barnet. Det tar några minuter, jag assisterar, stående bredvid, mamman skriker och barnmorskan förbereder episiotomi och börjar klippa i huden för att vidga öppningen för bebisen.

Jag är tränad i kirurgi, akutmedicin och är van att klara stress under alla dess former, men börjar i detta nu, av alla tillfällen, få svindel och blodsockerfall. Jag ser en pall bredvid, fumlar lite, hinner sitta i 30 sekunder varpå en liten flicka är på väg att komma ut. Jag är tillbaka, reser mig och vi går direkt till rummet intill.

Alexander Nyman på neonatalavdelning i Centralafrikanska republiken.

Den lilla flickans hand. Foto: Alexander Nyman.

Flickan rör knappt på armar och ben, grimaserar något men andas inte själv. Vi ger kroppsberöring och suger upp slem i luftvägarna, hon blir bara blekare och jag påbörjar hjärt lungräddning. Med mask ventilerar jag, en gång, underläkaren ger hjärtkompressioner, tre stycken. Ytterligare en ventilation, tre stycken hjärtkompressioner. Barnet andas, spontant, och hon skriker. APGAR score har gått från 6 till 10 och en ofantlig lättnad går igenom hela min kropp. Hon väger 2,65 kilo, är stabil i nuläget och får den akuta behandling hon behöver, varpå hon tas till neonatalavdelningen.
Jag är tillbaka.

Läs hela Alexander Nymans blogg från Centralafrikanska Republiken.