Hoppa till huvudinnehåll

Skottlossning

Publicerad 16 februari 2018
Ida Moberg utanför barnavdelningen i Numbi, Kongo-Kinshasa.
Foto: Ida Moberg
Ida Moberg utanför barnavdelningen i Numbi, Kongo-Kinshasa.

Först låter det som att någon spelar trumma en bit bort. Sedan blir ljuden starkare och min hjärna förstår att det smattrande ljudet som kommer allt närmare är skottlossning. 

Adrenalinet rusar rejält i blodådrorna och jag kan inte minnas när jag var så rädd senast. Den pågående middagen får abrupt avbrytas och vi skyndar oss istället till säkerhetsrummet. Där sitter vi sedan hoptryckta på golvet medan automatvapen avlossas från olika håll i närheten. Minuterna i väntan på att skottlossningen ska upphöra känns som timmar. Till slut har dock det hela lugnat ner sig och vi kan återgå till middagen. För en som kommer från lugna Sverige och som aldrig har upplevt krig eller några nämnvärda oroligheter tidigare så blir det inte mycket sömn den natten.

Det har förekommit en del oroligheter i Numbi och i området i närheten den senaste tiden. Olika militära grupper och den nationella armén är närvarande. Detta medför svårigheter för lokalbefolkningen och resulterar också i internflyktingar. För oss som arbetar för Läkare Utan Gränser så har det inneburit en åtstramning av utegångsförbudet som nu börjar klockan 18.

Jag kände en hel del osäkerhet

Jag är här för att hjälpa och stötta den lokala sjukvårdspersonalen. Dagen efter skottlossningen tog dock arbetet på sjukhuset en oväntad vändning. Alla lokala läkare och några sjuksköterskor, anställa av hälso- och sjukvårdsmyndigeten, hade bestämt sig för att ge sig av på grund av det rådande säkerhetsläget. Kvar i Numbi var vi nu bara tre stycken utländska läkare, varav en skulle avsluta sitt uppdrag dagen därpå. I Sverige håller jag på att specialisera mig till infektionsläkare, men med den rådande extrema bristen på läkare så fick jag nu ta hand om hela den överbelastade barnavdelningen där det ofta ligger två barn i varje säng. Det ska erkännas att jag kände en hel del osäkerhet och stress när jag gick till jobbet den dagen trots att jag försökte fokusera på mitt motto för uppdraget, ”hakuna matata” (inga bekymmer på swahili).

Efter några dagar med hårt arbete så fick vi förstärkning och i slutet av veckan så återvände alla lokalanställda läkare. Situation har därmed löst sig och förhoppningsvis så blir nästa vecka lite lugnare…

Läs hela Ida Mobergs blogg från Kongo-Kinshasa.