Under sina tre år i Läkare Utan Gränsers akutpool har Katrin Kisswani fått erfara hur det är att vara först på plats vid flera stora naturkatastrofer. Hon vet vilka knappar som behöver tryckas på när behoven är akuta och vilken apparat som då sätts igång.
Tystnad. Det var det första Katrin Kisswani möttes av när hon kom till Pakistan tre dagar efter översvämningarna som drabbade landet 2010. Kraftiga monsunregn hade fått vattennivåerna att stiga drastiskt. Små strömmar växte sig breda som flerfiliga motorvägar med forsande vatten som förstörde allt i sin väg – åkrar, vägar och miljontals människors hem.
Katrin, som numera är ordförande för svenska Läkare Utan Gränser, ingick mellan 2009 och 2013 i organisationens akutpool. Då gällde det att vara beredd att åka varsomhelst i världen med 24 timmars varsel.
Behov kartläggs
Som en av de första anställda att ta sig till Pakistan ingick det i Katrins uppdrag att göra en utvärdering av behoven på plats. En så kallad explo, förkortning av engelskans "explorative mission". Det görs i stort sett varje gång Läkare Utan Gränser inleder en ny insats, men är särskilt kritiskt vid en katastrof. Det gäller att snabbt få en uppfattning vad som är mest akut här och nu.
– Man tar sig till olika områden, pratar med folk och låter dem beskriva läget. Om de till exempel berättar att deras brunnar är helt tilltäppta och att de inte får tag på rent vatten – då tar man sig till brunnen och tittar på hur den ser ut. Man hör efter om de kan få tag på vatten någon annanstans.
Anpassar arbetet
I Charsadda var det just tillgången till rent dricksvatten som var mest akut. Stadens vattenförsörjning hade slagits ut helt i översvämningarna och teamet ordnade en ny vattenpump till den centrala vattenförsörjningscentralen, reparerade brunnar och installerade vattenreservoarer. De delade ut hygien- och köksartiklar samt vattenrengöringstabletter.
– Som akutorganisation har vi erfarenhet av de flesta sorters katastrofer. Det gör att vi nästan kan förutse hur scenariot kommer att bli och vet sedan tidigare vilka knappar vi behöver trycka på, säger Katrin som själv är den svenska fältarbetare som varit ute på flest uppdrag för organisationen. Sammanlagt tjugofyra stycken.
Massivt maskineri
När en akutinsats ska inledas sätts ett massivt maskineri igång. Akutteam kallas in, resurser fördelas och flyg med katastrofkit chartras omgående från Läkare Utan Gränsers lager. De färdigpackade lådorna innehåller material som behövs för olika typer av katastrofinsatser: allt från behandling av kolera till krigsskador.
– Finansiellt har vi alltid en akutberedskap som kan säkra flexibilitet och mobilitet. Vi är en gigantisk maskin och den förlitar sig på privatpersoner som ger bidrag kontinuerligt. Det är deras stöd som gör att vi kan kicka igång en insats utan att behöva vänta på nya pengar.
Öronmärker sällan
Om det visar sig att behoven på plats är mer omfattande än vad beredskapen kan täcka upp behöver ytterligare medel samlas in. Då, och först då, ber Läkare Utan Gränser om gåvor öronmärkta för en särskild insats. En princip som handlar om trovärdighet.
– Vi måste först veta hur behoven ser ut och vad vi som organisation kan göra. Vi vill vara säkra på att pengarna som samlas in kommer att kunna användas. Våra bidragsgivare ska kunna lita på att när vi ber om öronmärkta pengar, då är det verkligen allvar, säger Katrin.
När Katrin efter två månader lämnade Charsadda hade livet där börjat ta fart igen.
– Jämfört med tystnaden jag möttes av när jag kom så var det precis tvärtom när jag åkte. Då var marknaden i full gång och gatorna fulla av bilar. Det var som att vara på en helt annan plats.
