Hoppa till huvudinnehåll

"Ännu en kall liten hand i min"

Publicerad 24 april 2019
Banuna är på Läkare Utan Gränsers sjukhus i Doro i Sydsudan och har precis vaknat upp ur en koma på grund av malaria.
Banuna är på Läkare Utan Gränsers sjukhus i Doro i Sydsudan och har precis vaknat upp ur en koma på grund av malaria.
Foto: Olga Victorie

Varje år behandlar vi miljontals människor som drabbats av malaria. För läkaren Linn Fränngård, som arbetade i Doro flyktingläger i Sydsudan, var det svårt att fokusera på de friska när varje arbetspass innebar att hela tiden behöva se barn som inte fått vård i tid. 

"Jag lyssnar på samma låt* om och om igen. Samma rader för att försöka hitta trygghet och struktur.

Det kommer bli bättre. Du kommer andas lättare. Ana Díaz

Det är söndag. Första lediga söndagen sedan jag kom hit. Jag vaknar sent och i den stora metallbehållaren i köket är bara en bulle kvar. En bulle och en liten insekt. Njutningarna här är få, men värdefulla. Som tio milliliter nybryggt kaffe – tar man mer än så räcker kaffet inte till alla. Jag slår dropparna i en liten kopp och sätter mig ned. Vid den här tiden förra veckan sedan sprang jag mot akutmottagningen. Lådan med material för återupplivning av barn i handen. På britsen låg en liten flicka och min kollega Hakim var igång med hjärtkompressioner. Det är barn som får hjärtstopp här. Varje gång har det varit ett barn. Jag började att ventilera för att få ner luft i lungorna.

Adrenalin!, skrek jag.

Sjuksköterskan satte en infart och strax var adrenalinet inne. Hjärtfrekvensen steg på pulsoximetern: 50-60-70-100... Fortfarande inga andetag. Jag fortsatte att ventilera. 

Hjärtfrekvensen sjönk igen. Svetten rann ner för min rygg. Akuten är ett litet rum med två britsar. Utanför var det 40 grader, inne ännu varmare. Inget ventilationssystem, bara en fläkt som surrade i bakgrunden. Ny dos adrenalin och flickans hjärta slog lite snabbare igen. Men inga andetag. 20 minuter efter började hoppet att försvinna. Min kollega gick och pratade med de anhöriga. Flickan hade varit okontaktbar sedan morgonen. När hon anlände till akuten var klockan runt elva. Då andades hon. Malariatestet var positivt. Sjuksköterskan höll på att sätta nål när flickan plötsligt slutade att andas. Efter en halvtimmes återupplivning avslutade vi behandlingen. Jag fick sluta ögonen på ytterligare en livlös kropp.

Fyra år gammal, född och död i ett flyktingläger i Sydsudan. Om hon fått malariamedicin tidigare hade hon överlevt. Nu hann hon bara få diagnosen. Varannan minut mister ett barn under fem år livet i sviterna av malaria. Här i Doro är statistiken mer än en siffra. Den är ännu en kall liten hand i min.

Det kommer bli bättre. Du kommer andas lättare.

För att orka måste jag hålla fast i att det går bra för majoriteten av dem vi behandlar. Fokusera på varje gram som de går upp. På kramper som släpper och dalande feberkurvor. På alla patienter vi skriver ut. Det vore ödeläggande för befolkningen om Läkare Utan Gränser inte fanns på plats. Inte en enda dag här i Doro har jag vaknat och undrat varför jag ska stiga upp. Jag hoppas att du som givare tycker att det är lika självklart att stötta oss igen. Din gåva behövs för att det ska bli bättre. För att andra ska kunna andas lättare. Eller över huvud taget."

- Linn Fränngård, läkare som arbetat i Doro flyktingläger, Sydsudan.

* Låten Linn lyssnade på heter "Simma själv” av Ana Diaz.