Hoppa till huvudinnehåll

Att göra skillnad på lång sikt

Publicerad 8 december 2017
Lokalanställda Safari, Acheri, Pascal tillsammans med Marie i Sydsudan.
Foto: Marie Inhammar
Lokalanställda Safari, Acheri, Pascal tillsammans med Marie i Sydsudan.

Det är tisdag eftermiddag och jag håller i en utbildning gällande återupplivnig av nyfödda. På britsen framför mig ligger en docka och all utrustning man behöver. Masker och andningsblåsor och slangar i olika storlekar. 

Runt mig står fyra barnmorskeassistenter samlade. Det är kollegor som från början rekryterats med kompetensen att läsa, skriva och prata engelska och sedan på vår klinik fått lära sig att hantera graviditeter, förlossningar, dess komplikationer och även de nyfödda barnen.

 

Övning i att återuppliva en bebis.

Foto: Marie Inhammar.

Två av de fyra kollegorna har hunnit öva återupplivning på dockan när Susan kommer springande med ett bylte.

- Barnet dör, ropar hon.

Jag tror först att hon ska bidra med ett träningsscenario, men hon lägger ner ett livlöst barn på britsen. Jag ska precis sträcka mig efter andningsblåsan och börja ventilera det livlösa barnet men hejdar mig i sista sekund. Jag räcker istället över den till barnmorskeassistenten Luke:

- Varsågod, placera masken över barnets ansikte och ventilera precis så som vi övade, säger jag.

Han placerar masken korrekt och börjar ge konstgjorda andetag. Jag inspekterar att bröstkorgen höjer sig som bevisen på att luften går ner i barnets lungor. Lägger en hand på bröstkorgen och känner snabba regelbundna hjärtslag.

- Bra jobbat, du får ner luften korrekt och hjärtat slår fint. Fortsätt såhär, säger jag uppmuntrande.

Två minuter senare börjar barnet gny och röra lite lätt på sig. Återupplivningen har lyckats! Vi ger barnet syrgas och lägger det hud mot hud mot modern för att inte kylas ner. Barnet är tre timmar gammal och det är oklart varför den fick andningsuppehåll. Barnet har några extra fingrar så kanske finns det fler saker inuti kroppen som inte står rätt till. Något som vi aldrig får veta för vi har ingen avancerad utrustning här.

När situationen lugnat sig berömmer jag Luke som räddade livet på barnet. Finns det något som känns bättre än att rädda livet på ett barn så är det att få coacha den lokala personalen att lära sig rädda liv. Då vet jag att jag har gjort skillnad på lång sikt, även efter att jag själv återvänder hem till den avancerade sjukvården i Sverige. Och det känns bra för själen, hur klyschigt det än må låta!

Läs hela Marie Inhammars blogg från Sydsudan.