Hoppa till huvudinnehåll

En första gång för allting

Publicerad 21 september 2018
En mamma och hennes barn vid ingången till Castor sjukhus, Centralafrikanska republiken.
Foto: Borja Ruiz Rodriguez/Läkare Utan Gränser
En mamma och hennes barn vid ingången till Castor sjukhus, Centralafrikanska republiken.

Har du någonsin gjort en autotransfusion i fält? Inte jag heller. I teorin är det en lysande idé. Du samlar bara ihop så mycket blod du kan från den blödande patienten, filtrerar det och ger tillbaka blodet till patienten. En blodtransfusion fast med det egna blodet. Låter det enkelt? Det är det inte! 

Det finns en miljon saker som kan gå fel om du inte har rätt utrustning. Och om du inte är tillräckligt noga finns risken att blodet börjar levra sig för tidigt och du står med en produkt som patienten inte har någon användning av. Eller ännu värre, om du inte lyckas filtrera blodet tillräckligt bra kan det medföra livshotande skador. Och då har jag inte ens börjat tala om risken för infektioner.

Idag hade vi inget val, vi var tvungna att agera snabbt. En kvinna i tjugoårsåldern med utomkvedshavandeskap (ektopisk graviditet) hade inre blödningar i buken. Problemet var att hennes blodgrupp var O-negativ, vilket vi inte hade på sjukhuset. Laboratoriet kontrollerade de andra sjukhusen i Bangui men kunde inte hitta O-negativt blod någonstans i hela Bangui.

Under tiden fortsatte hon att blöda. Så jag och gynekologen bestämde oss för att ta henne till operationssalen. Vår idé var att genomföra en autotransfusion med hennes eget blod som hade blött i buken. Jag har gjort autotransfusioner hemma på universitetssjukhuset i Helsingfors, Finland. Det är ingen stor sak med den tjusiga utrustningen vi har hemma, men jag har aldrig gjort en under sådana här förhållanden. Men – detta var hennes bästa och enda alternativ.

Ögonblicket när oron blir till glädje

Vi följde Läkare Utan Gränsers medicinska protokoll och fick några tomma blodpåsar från laboratoriet, samlade så mycket blod vi kunde från buken med hjälp av sprutor, filtrerade det, förde över det i påsarna och sedan intravenöst tillbaka in i henne. Till vår förvåning fungerade det fantastiskt bra. Efter bara en påse började hennes tillstånd stabiliseras. Kirurgerna avslutade operationen och vi flyttade henne till uppvaket. Hon var fortfarande svag men mådde mycket bättre. Hennes blodvärde (Hb) var fortfarande lågt så vi gav henne den andra påsen blod och fortsatte att ha henne under uppsikt. Men senare samma kväll kunde vi överföra henne till avdelningen.

Så småningom, senare på kvällen, hittade mina kollegor en donator med O-negativt blod. Men det hade nog varit för sent. Det får en att undra vad som skulle ha hänt om vi inte gjort en autotransfusion. Jag var fortfarande ganska angelägen att få veta hur hon skulle återhämta sig, om hon skulle få någon reaktion. Men lyckligtvis återhämtade hon sig bra de följande dagarna.

Det här var en av de få positiva överraskningarna under mitt uppdrag och jag antar att jag verkligen behövde det. Ögonblicket när oron blir till glädje, när du ser patienten... då kan du inte göra mycket annat än att le och dra en suck av lättnad. För att göra det ännu bättre var det också en stor insats från hela teamet. Man gör sitt bästa med de resurser man har under ofta mycket utmanande omständigheter, och ibland fungerar det helt enkelt. 

Jag antar att det finns en första gång för allting.

Läs hela Kariantti Kallios blogg från Centralafrikanska republiken.