”En skugga av sitt forna jag”

”Ljudet av bomber fyllde luften när jag kom till västra Mosul i slutet av juli. Allt omkring oss var förstört. Husen var sönderbombade, utbrända bilar stod på hustak och på vägarna var stora kratrar från bomber som fallit över staden. Gatorna var tomma.

Tre år under IS-kontroll och nio månaders strider, när den irakiska koalitionen skulle återta staden, har haft en enorm påverkan på stadens invånare. Och framförallt på barnen. Akutmottagningen var ofta full av skrikande och sjuka barn i alla åldrar. Vi såg barn som var undernärda, led av komplikationer relaterade till kroniska sjukdomar som diabetes, eller var funktionshindrade på grund av krigsskador. Några föddes sjuka. Många hade utvecklat psykologiska problem.

Traumatiserade familjer upprepade samma fasansfulla berättelser om förstörelsen, våldet och förlusterna de hade lidit under de senaste åren. Att möta dessa patienter var utmanande. Det krävde att jag var mycket mer än bara en läkare.

Alia

Alia var åtta år gammal. Hon hade skadats och brutit båda benen när hennes hus bombades. Hennes mamma dog i attacken. Alia hade genomgått en operation på en annan plats och nu hölls hennes ben ihop av metallstavar. Det var otroligt smärtsamt och gjorde att hon hade svårt att röra sig. Hon var inte bara fysiskt påverkad utan hon var också orolig och traumatiserad. Dessutom hade hon slutat äta och blev allt smalare.

Jag undrade om de psykologiska konsekvenserna var värre än hennes fysiska skador.

Hon kom till sjukhuset flera gånger i veckan för att få såren omlagda. Hennes omtänksamma far och oroliga moster bar henne dit. Vi lärde känna henne väl och var oerhört oroliga för henne allteftersom hon höll på att bli en skugga av sig forna jag. Eftersom vår nya psykiatriska rådgivare inte hade kommit på plats än var det enda vi kunde erbjuda henne samtal, goda råd och leksaker. Det blev ett lagarbete att göra hennes upplevelse på sjukhuset så trivsam som möjligt. Alla hjälptes åt, från sjuksköterskan till städarna.

Plötsligt hände något.

Plötsligt hände något. Alia började äta igen, prata, skoja, leka, busa och stjäla våra pennor. Hon förvandlades till ett helt annat barn. Strax före firandet av högtiden Eid dök hon upp med blekt hår och mörkt smink. Hon såg ut som en rockstjärna. Vi firade tillsammans med hennes familj allt eftersom hon blev bättre och bättre, både fysiskt och psykiskt. Hon gick upp i vikt och log oftare.

Snart har Alias sår läkt ut och hon behöver inte längre komma till sjukhuset, men vi kommer att sakna henne.

Under min tid här har landskapet på väg till jobbet förändrats dramatiskt. Långsamt återkommer livet till västra Mosul och gatorna vaknar till liv igen. Butiker öppnas och getter rotar runt i de många papperskorgarna. Trots de traumatiska händelserna som har dominerat patienternas och personalens liv under de senaste tre åren fortsätter de att gå till jobbet. De fortsätter att göra te till oss alla och de fortsätter att dela med sig av sin lunch med oss.

Snart börjar skolan. Jag föreställer mig Alia, med sin ryggsäck och i flätat hår när hon går till skolan tillsammans med sina vänner. Låt oss hoppas att det också blir verkligheten.”

– Monica Thallinger, barnläkare i västa Mosul, Irak.

Läs mer om vårt arbete i Mosul och resten av Irak (på engelska).