Hoppa till huvudinnehåll

Flyktingars dagliga kamp i Uganda

Publicerad 19 april 2018

Bildspel

Bildspel i fullskärm
Areiti och hennes barn, som flytt från Kongo-Kinshasa till grannlandet Uganda.

Areiti och hennes barn, som flytt från Kongo-Kinshasa till grannlandet Uganda.

De som attackerade byn i Ituri-provinsen var maskerade och använde yxor, machetes och skjutvapen för att döda civila. Sedan mitten av december förra året har 57 000 människor tvingats fly det uppblossande våldet i östra Kongo-Kinshasa till grannlandet Uganda.

- Jag såg hur de dödade människor. De högg människor med yxor och slaktade dem med machetes, berättar Areiti, mamma till sju barn.

Hon hade ingen chans att förbereda eller planera familjens flykt den morgonen våldet nådde deras by. Areiti och hennes barn tog sig till sjön Albert. Och liksom tiotusentals andra människor korsade de sjön och tog sig till Uganda på jakt efter säkerhet och en chans i livet. Familjen splittrades under attacken och ett syskon och pappan är kvar i Kongo.  

- Vi lämnade Kongo vid solnedgången. Det blåste mycket vilket gjorde resan över sjön svår. Men Gud hjälpte oss och vi överlevde, säger hon, samtidigt som hon gör i ordning den lilla mat hon har åt sina barn.

För att betala fiskarna som tog dem över sjön var de tvungna att sälja sin enda get. Nu har de väldigt lite att leva av som flyktingar i Uganda, där de bott sedan februari. Samtidigt försöker hon och barnen att glömma det fasansfulla som de överlevde hemma i byn.

"Vi har ingenting"

När familjer som Areitis når Uganda registreras de vid ett mottagningscenter i Kagoma. Processen kan ta flera veckor, eftersom centret är överfullt. Många av de som kommer hit tvingas sova i provisoriska skydd byggda av träplankor och presenning. Där trängs män, kvinnor och barn i alla åldrar på madrasser och bambumattor.

Mottagningscentret i Kagoma, Uganda. Mottagningscentret i Kagoma. Foto: Mohammad Ghannam/Läkare Utan Gränser. 

De som hade tur fick med sig lite möbler och annat hemifrån. Men de flesta kommer tomhänta, med bara kläderna på kroppen, och är i desperat behov av hjälp.

Under dessa svåra förhållanden och med begränsad tillgång till rent vatten och latriner började kolera spridas bland flyktingarna i mitten av februari. I slutet av mars hade koleran skördat minst 39 människors liv och uppemot 2 000 var inskrivna på särskilda vårdinrättningar.  

Risken för en mässlingsepidemi är också mycket stor. Därför har Läkare Utan Gränser inrättat en klinik vid mottagningscentret där vi vaccinerar alla nyanlända barn mot mässling för att minska risken för ett sjukdomsutbrott.

"Inget annat alternativ"

Lägret Mara Tatu, en kort bilresa från mottagningscentret, ligger i ett bördigt område i västra Uganda, cirka 25 mil från huvudstaden Kampala. Över 75 000 flyktingar bor i läger i området, bland dem cirka 40 000 kongoleser som nyligen anlänt från Ituri, främst kvinnor och barn.

Där får de nyanlända presenning så att de kan bygga ett provisoriskt tält som kommer att vara deras hem under de första veckorna. De som varit där en längre tid försöker bygga mer permanenta byggnader av material de samlar in i området.

Den största skillnaden mellan lägret och mottagningscentret är att lägret är mycket lugnare och att det – i nuläget - finns utrymme för alla. Men berättelserna vi får höra från människorna här är lika våldsamma.

Emmanuella, en 42-årig kvinna, flydde från Ituri med sin man och fem barn efter att deras hemby attackerades av en milis, dagarna runt julen föra året.

Emmanuella, en 42-årig kvinna, som flytt från Kongo-Kinshsasa till Uganda.

Emmanuella. Foto: Mohammad Ghannam/Läkare Utan Gränser. 

- Min syster dödades med en skott i huvudet och min bror mördades med en machete. De sprang för att undkomma de beväpnade männen men dödades i bushen, minns hon.

Emmanuella och hennes familj bor nu i Mara Tatu utan möjlighet att återvända hem. Situationen i Kongo-Kinshasa visar inga tecken på att lugna ned sig. Så för närvarande försöker hon göra så gott hon kan för sina barn.

- Organisationerna här ger oss mat och det ska räcka i en månad. Men efter två veckor är det slut, säger hon. Och eftersom det är brist på mat har vissa människor börjat stjäla.

Men Emmanuella har inte gett upp. Bredvid familjens tält har hon börjat odla bönor för att kunna ge sina barn något att äta.

- Jag måste vara tålmodig tills det börjar växa. Jag har inget annat alternativ, säger hon.

Läs mer om vårt arbete i Kongo-Kinshasa.

Relaterade nyheter

Supplychain ansvariga Johanna Linder pratar med Sonja Leister hur hon håller rädda-liv-maskineriet igång.
Sydsudan

Podd: Logistikern Johanna om åsnor och tårar

I Läkare Utan Gränsers podcast berättar supplyansvarig logistikern Johanna Linder hur hon håller rädda-liv-maskineriet igång. Hon fixar fram utrustningen till de mest otillgängliga platserna i regnskogen där inga vägar finns.

Sjuksköterskan Anneli Eriksson pratar med Alexander Uggla om hur det är att arbeta i ett ebolautbrott.
Ebola

Podd: Sjuksköterskan Anneli om kampen mot ebola

I Läkare Utan Gränsers podcast berättar sjuksköterskan Anneli Eriksson om hur den fruktade sjukdomen ebola kan gå från skräck och sorg, till hopp om framtiden.

Läkaren Lanice Jones i Kongo-Kinshasa tillsammans med den nyblivna mamman och hennes son.
Kongo-Kinshasa

"Det vackraste ljudet i världen"

"Teamet organiserade sig, medan jag satt kvar. Min hand tryckte hårt mot barnets huvud och lättade på trycket."
- Läkaren Lanice Jones fick jobba hårt för att rädda en nyfödd bebis.