Hoppa till huvudinnehåll

"Frontlinjen går rakt igenom staden"

Publicerad 30 oktober 2018
Staden Taiz i Jemen under ett luftangrepp.
Foto: Mohammed Al-Hamadi/Läkare Utan Gränser
Staden Taiz i Jemen under ett luftangrepp.

Emmily Sjölander jobbade i sammanlagt fem månader i vårt projekt i södra Jemen i centrum av staden Taiz, den tredje största i Jemen. Den delen av staden där hon arbetade är belägrad och mer eller mindre avklippt från omvärlden. Emmily berättar om arbetet bara några hundra meter ifrån frontlinjen.

Läkare Utan Gränser är idag den enda internationella hjälporganisationen som arbetar i Taiz. Vi stöttar tre sjukhus i centrala Taiz med material, med medicinsk kunskap och vi betalar en del av vårdpersonalens löner. Ofta går nämligen de statligt anställda på sjukhusen i Jemen många månader utan lön och då blir den del av lönen som vi betalar tyvärr det enda personalen får. På de tre sjukhusen som vi stöttar kan patienter få traumavård och barn- och mödravård. Taiz har uppskattningsvis en halv miljon invånare så behoven är stora.

Emmily Sjölander i Taiz, Jemen.

Emmily Sjölander på taket på sjukhuset i Taiz, Jemen. Foto: Privat.

På grund av belägringen var det svårt att få tag på material, mediciner, och mat- och bränslepriserna har skjutit i höjden. Dessutom är situationen i Taiz är extremt instabil. Frontlinjen går rakt igenom staden.

Läget blev ännu mer hotfullt efter att en medarbetare från Internationella Rödakorskommittén dödades i april. En kollega och jag befann oss vid det tillfället i grannlandet Djibouti, där vi blev fast i flera veckor, och övriga internationella teamet evakuerades till Aden i södra Jemen. Till slut återförenades jag med teamet i Aden och jobbade från Läkare Utan Gränsers sjukhus i Aden i nästan två månader. Efter det kunde jag återvända till Taiz.

Ibland var det strider precis framför deras hus.

Jag arbetade med tre olika områden: logistik och supply, ekonomi samt personalansvar. Mitt jobb var väldigt, väldigt brett. Det gick bara att ansvara för så många områden, eftersom den lokalt anställda personalen var så bra. Många av dem var otroligt engagerade och jag var väldigt imponerad av dem. Hur de klarade livet i en belägrad stad. Ibland var det strider precis framför deras hus. Det var svårt att få tag på betalbar mat. Deras barn kunde inte gå i skolan eftersom skolorna är stängda. Många i Taiz arbetslösa och de som arbetar får lön oregelbundet.

En mamma tillsammans med sina barn på sjukhuset i Taiz, Jemen.

En mamma tillsammans med sina barn på sjukhuset i Taiz, Jemen. Foto: Malak Shaher/Läkare Utan Gränser.

Jag såg i princip ingenting av staden. Vi bodde på sjukhusområdet och hade bara en liten gård som vi kunde röra oss på när vi var lediga. På grund av säkerhetsläget fick vi inte lämna sjukhusområdet, vi fick inte ens gå upp på taket. Det var ett instängt liv och man blir på sätt och vis blind. Det är till exempel svårt att köpa in material, när jag inte själv kunde gå till marknaden för att kolla vad som såldes. Så jag fick ju förlita mig helt på de lokalt anställda kollegorna som kunde gå ut och röra sig i staden.

Det var ett svårt uppdrag på olika sätt, men det kändes så viktigt att Läkare Utan Gränser fanns där. Just eftersom vi är den enda organisationen nu, känner man att det verkligen gör skillnad.

- Emmily Sjölander, Taiz, Jemen.