Hoppa till huvudinnehåll

”Jag lovade att rädda hans son”

Publicerad 29 juni 2018

Kirurgen Akin Chan är just nu på uppdrag i Tal Abyad, norra Syrien. Men det här är inte första gången han åker dit. För arton år sedan reste han genom ett då fredligt Syrien. Här berättar han om landet han blev kär i, och hans kamp för att rädda två unga pojkars liv.

"När jag åkte tillbaka till Syrien efter 18 år hade jag blandade känslor.

Jag hade precis börjar läsa till läkare då, år 2000. När sommaren kom använde jag mina hårt intjänade pengar för att köpa en billig flygbiljett. Sedan gav jag mig iväg på en resa till Syrien genom Turkiet, sedan till Israel, Jordanien och slutligen, Egypten. Men Syrien blev ett av mina favoritländer.

Sedan dess har ett blodigt krig härjat Syrien de senaste sju åren. De bilder som kablas ut i nyheterna är outhärdliga att se. Så när jag erbjöds ett uppdrag för Läkare Utan Gränser i nordöstra Syrien, sa jag genast "ja".

Men i ruinerna finns gott om landminor

Jag arbetar i en stad som heter Tal Abyad, i nordöstra Syrien, vid gränsen mot Turkiet. Förutom att ta emot patienter från Tal Abyad kommer det också patienter från staden Raqqa, som ligger nästan två timmars bilresa från oss. Raqqa styrdes av den Islamiska staten (IS) från 2014 tills den återtogs av syriska styrkor och den USA-ledda koalitionen i oktober 2017.

Då började de människor som hade flytt från Raqqa under striderna att återvända hem. Men i ruinerna finns gott om landminor och andra typer av odetonerade föremål. Det fanns de som trampade på landminor. Andra utlöste explosiva föremål när de öppnade kylskåpet. Några detonerade en bomb dold under mattan när de städade huset eller öppnade en godisburk som exploderade i deras händer.

En natt kom två unga patienter från Raqqa till sjukhuset med splitterskador. En av dem var en 10-årig pojke. Han var allvarligt skadad.

Han visade tecken på hjärnblödning och allvarliga inre skador. Vi försökte återuppliva honom, men han hade så allvarliga hjärn- och lungskador att vi snart blev tvungna att dödförklara honom.

Då exploderade leksaken.

Den andra patientens skador, en åttaårig pojke, föreföll vara mindre allvarliga. Han grät vilket indikerade att hans vitala status var stabil. Efter en snabb undersökning frågade jag pojkens far, som också grät, vad som hade hänt hans son. Då insåg jag plötsligt att han var far till båda pojkarna. De var bröder.

Det bästa jag kunde göra i det ögonblicket var att se till så hans yngre son fick vård. Jag hade inte tid att berätta för honom att hans äldre son hade gått bort.

Han berättade att pojkarna hade lekt på gatan och plockat upp en leksak. Då exploderade leksaken.

Jag undersökte den yngre pojken mer noggrant. Hans ansikte var täckt av aska och lite bränt. En ultraljudsundersökning visade att det fanns vätska i bukhålan och att han kunde ha inre blödningar. Han behövde opereras akut.

Efter att ha förklarat för pappan hur operationen skulle gå till kom jag till det svåraste ögonblicket. Jag grät när jag berättade för honom att hans äldre son hade dött.

Han skrek ut sin sorg och kramade sitt barns kropp. Grät och pussade på pojken.

Han grep tag om mina händer

När han äntligen blev lugn kunde jag inte låta bli att garantera honom att han inte skulle förlora två söner på en natt. Tanken for genom mitt huvud - jag ska, och jag måste, rädda hans yngre sons liv.

Jag är inte Gud. Jag kan inte föra de döda tillbaka till livet. Jag har inte ens makt att bota varje patient. Jag visste att jag kanske inte kunde uppfylla mitt löfte. Men i det ögonblicket kände jag det, från botten av mitt hjärta.

Han grep tag om mina händer och tackade mig.

Vi satte igång och opererade pojkens buk. Jag upptäckte att hade skador på tunntarmen, men lyckligtvis var hans andra organ intakta. Efter att ha avslutat operationen, sprang jag genast för att berätta för fadern att allt hade gått bra.

Fadern, som hade gråtit och mumlade sina böner, visste att jag inte hade gjort honom besviken när han såg mig att komma ut ur operationen med ett leende. Jag sa till honom att ur ett kirurgiskt perspektiv fanns det ingen anledning att han inte skulle gå hem med sin yngre son, hand i hand.

Faderns log allt oftare

Hans tårar av sorg förvandlades plötsligt till tårar av lättnad. Jag hoppades att min lilla insats kunde hjälpa till att lindra smärtan han kände för att ha förlorat sin äldre son.

Efter flera dagars behandling återhämtade sig pojken gradvis. Faderns log allt oftare när han gick runt med sin lilla pojke.

När de sedan skrevs ut från sjukhuset lämnade de det hand i hand.

Jag hade uppfyllt mitt löfte.”

- Akin Chan, kirurg från Hong Kong, på uppdrag i Tal Abyad, norra Syrien.

Läs mer om vårt arbete i Syrien.

Relaterade nyheter

Läkaren Märit Halmin pratar med Alexander Uggla om sina känslor under uppdragen i Syrien, Jemen och Afghanistan.
Syrien

Podd: Läkaren Märit om att rädda liv bland ruiner

Läkaren Märit Halmin har behandlat krigsoffer i Syrien, Jemen och Afghanistan. I Läkare Utan Gränsers podcast berättar hon om sin familjs oro.

Tre år gamla Joud får behandling för sjukdomen thalassemi på Tal Abyad-sjukhuset i Syrien.
Syrien

Att behandla thalassemi i Syrien

Efter sju års krig i Syrien har patienter med kroniska sjukdomar inte fått den behandling eller de mediciner som de behöver. På Tal Abyad-sjukhuset i nordöstra Syrien behandlar vi barn med den ovanliga sjukdomen thalassemi.

En pojke med astma får hjälp på akutmottagningen på ett av våra sjukhus i Syrien.
Syrien

Vi måste få arbeta i hela Syrien

Vi ber än en gång att den syriska regeringen ger oss tillträde till hela Syrien så att vi kan ge människor vård, var de än befinner sig. I sju års tid har vi nekats tillträde trots de enorma behoven i landet.