Cecilia Escher är narkosläkare från Stockholm. Under sex veckor arbetade hon på vårt sjukhus i Qayyarah som bland annat tar emot väldigt många brännskadade patienter.
Qayyarah fritogs från Islamiska staten i augusti 2016. En dryg månad senare öppnade Läkare Utan Gränser ett containersjukhus för att kunna erbjuda vård till invånarna samt de många internflyktingarna från Mosul.
Cecilia berättar om sin tid på sjukhuset:
”Det finns fyra avdelningar på sjukhuset, varje avdelning består av ett rum. Min uppgift är att ansvara för brännskadeenheten tillsammans med irakiska kirurger. Det är ett enormt arbete som krävs för de stora brännskadorna. De sövs varannan dag för hudtransplantationer, alla bandage byts, man tvättar och gör sjukgymnastik.
Operationsteamet på Läkare Utan Gränsers sjukhus i Qayyarah, Irak.
Många här får brännskador i hemmet, som ibland är ett tält. Barn får hett te eller annan vätska över sig och kvinnor skadas när bränslet i spisen exploderar.
Akutläkare i olika stadier av utbildning jobbar närmast patienterna tillsammans med sjuksköterskor. All omvårdnad sköts av anhöriga, det vill säga mammor som ibland får sova och då på en filt på golvet.
Särskilt imponerad blev jag av operationsteamets insats för lilla Amina*, sju månader gammal. Hon vägde 6,5 kg, hade 20-procentiga brännskador, och på sjukhuset drabbades hon av septisk chock två gånger. Hon skrevs ut efter drygt två veckor. Vilken prestation! Jag kommer att sakna hennes söta ansikte - men inte oron för henne när hon var septisk och blödde på operationsbordet.
I övrigt är det en salig blandning av patienter; KOL, infekterade sår, missbildade barn, en del olyckor.
Vi fick in en familj som varit med om en allvarlig bilolycka. En flicka dog direkt, pappan kom in till sjukhuset skallskadad och dog efter någon timme. Hans 18-åriga dotter kom in med svåra skador på bröstkorgen och hjärnskakning, minst åtta revben brutna varav minst fyra av på två ställen. Hon lyckades ändå andas med extra syrgas efter att ha fått lungdränage på akuten. Efter två dygn kunde vi skicka henne till ett thoraxcenter i Mosul.
Vi såg bara en liten del av 3-miljonersstaden Mosul men det var ändå ohyggligt att se all förödelse. Våra kollegor berättar att huvuddelen av befolkningen är i behov av psykosocialt stöd. Det är helt ofattbart vad folk har gått igenom.
Dr Ibrahim berättade om tiden under Islamiska staten (IS). Alla män var tvungna att ha helskägg och korta traditionella byxor, alla kvinnor heltäckande slöja. Även flickor. Hans åsikt var att barn och fruar till IS inte kan lastas, de borde få hjälp att komma hem från lägren. De skyldiga bör straffas men hur? Många domare dödades av IS.
Det ter sig overkligt vilka trauma alla har fått utstå här. Vilka förluster. Huset bredvid vårt hus är urblåst, där bombade man för att det var ett IS-fäste. Och den kraschade bron; också IS verk.
Vi var också på besök på det nyrenoverade sjukhuset som byggdes 2012. Vi fick veta att IS placerade 22 bomber i hisshallen och tog all utrustning. Bara två bomber smällde men 60 procent av sjukhuset blev förstört. Jag försöker förstå känslan hos personalen, det går inte.
En kväll var jag kvar sent när vi fått in en 14-årig flicka med njursvikt och vätska i lungorna på grund av för lite dialys. Vi fick henne att acceptera en tät syrgasmask men det blev bara lite bättre. Om vi ändå hade resurser att genomföra dialys… Det är många timmar tills hon kan åka till dialysavdelningen i Mosul.
När jag gick hem hade vi fått ett sms från vår projektkoordinator att det varit raketbeskjutning vid en amerikansk bas i närheten. Sen kom det ett meddelande till, att vi bara får röra oss mellan våra bostäder och sjukhuset. När jag ringde till sjukhuset sa de att flickan var sämre. Och att man fruktade skadade militärer… Sen hörde jag en massa flygplan i luften. Det var ganska nervöst faktiskt, svårt att sova. Men jag somnade, jag kunde inte komma på något mer att göra för flickan. Tänkte att flickan iallafall inte led, för det bekräftade kloke Dr Hatem.
Som ett mirakel, på morgonen var flickan mycket bättre och vi kunde skicka henne för akut dialys i Mosul. Och inga raketer träffade några människor. Det visade sig sedan att det var 17 raketer avfyrade från en bil åt Mosulhållet mot den amerikanska basen.
En annan sen kväll ringde barnläkaren om en patient. Så fruktansvärt sorgligt. En fyraårig pojke med Downs syndrom med 25-procentiga brännskador från 12 timmar tidigare. Familjen hade färdats från gränsen mot Syrien via tre olika vårdenheter. Behandlingen barnet fått var en dos vätska, tredubbel dos smärtstillande och omläggning av skadorna. På vägen hit hade bilen gått sönder och pojken hade krampat flera gånger.
Vid ankomst till oss var syresättningen alldeles för låg och pojken var i chock. Efter behandling blev syresättningen bättre, men mycket biljud i lungorna. Han var fortfarande medvetslös. Sedan krampade han igen. Han måste ha fått hjärnskador av vätske-och syrebristen på vägen hit. Oväntat överlevde han natten, fortfarande medvetslös. Men han hade fått svåra hjärnskador och dog efter 1,5 dygn. Vi var alla ledsna, vilken mardröm för föräldrarna!
Men det fanns glädjestunder också.
Jag glömmer aldrig Ahmed*, 14 år, som var illa vanställd efter att ha vårdats fyra månader för 40-procentiga brännskador på ett sjukhus utan sjukgymnastik eller hudtransplantation. När han kom till oss för sådär tre veckor sedan kunde han bara gå på tå eftersom tårna dragit ihop sig, inte äta själv på grund av stela fingrar och händer. Nu kan han gå bra och rör åtminstone den ena handen hyfsat, men helt återställd blir han aldrig. Alla hudskador har täckts och han ska snart vidare till plastikkirurg och ortopedi för fler ingrepp för att återställa skadorna.
Ahmed* undersöks av Cecilia
En dag satt jag och pratade med akutdoktorerna och de berättade om en psykotisk man som hade intensivvårdats på grund av vätskebrist och hade sondmatats i fyra månader. Någon timme senare kom han in och ville bli av med sonden för nu hade han börjat äta. Malik, psykiatern, var glädjestrålande och förstås även underläkarna. Så fint det är att dela glädjen över gott arbete, när någon blir bättre eller bra. Det är ju det som är den stora belöningen.”
*Personens namn har bytts ut
