"Skillnaden var såren"

"Jag har alltid varit väldigt hemmakär. Efter två veckors semester är jag oftast överlycklig över att komma hem till min egen lägenhet, ljudet av min kaffebryggare och doften av hemma. Att umgås med föräldrar, syskon och vänner är en stor del av mitt liv. Så hur har jag ändå kunnat lämna allt det där trygga för att arbeta i några av världens farligaste länder?

Jag var nyfiken, och ville se hur människor i världen har det bortom turistorterna och förstå hur sjukvård kan fungera på platser där den statliga strukturen kollapsat.

När jag skulle åka på mitt andra uppdrag för Läkare Utan Gränser matchades jag med ett projekt i Centralafrikanska republiken. Landet är lika stort som Frankrike och har enorma humanitära behov efter att konflikter bröt ut 2013. Ändå hade ingen av mina vänner hört talas om det.

Hon var känd i byn för sin vackra röst

Centralafrikanska republiken är otroligt vackert med prunkande, gröna skogar, röda sandvägar, floder rika på fisk och en och annan flodhäst. Mitt projekt låg i byn Bossangoa där vi, i samarbete med hälsomyndigheterna, drev ett sjukhus med 200 sängar samt ansvarade för en vårdcentral på landsbygden. Från vårdcentralen refererades patienter med motorcykeltaxi till sjukhuset på några timmar. Samma avstånd till fots tar, för en sjuk eller gravid person, dagar.

Som sjuksköterska skulle jag arbetsleda personalen, se till att apparater och material var på plats och identifiera möjliga förbättringar och utbildningsbehov. Det var mycket att ha uppsikt över, så ibland var det skönt att hoppa in i vår operationssal eller omläggningsrummet. Där kände jag mig lite mer som den vanliga sjuksköterska jag är i Sverige. Skillnaden var att såren i omläggningsrummet var allt annat än jag någonsin sett i mitt yrkesliv. De var enorma. Det kunde börja som ett insektsbett som fått in bakterier och svullnat upp, eftersom de behandlat det traditionellt genom att göra hål i huden och strö ett pulver över. Pulvret innehöll malda rötter och chockerande nog, avföring. Därmed bildades stora varbölder och när patienterna kom till oss var dessa tvungna att punkteras, vilket ledde till de stora såren. Förvånande nog lyckades vi ändå bra med dessa patienter.

Jag minns en 17-årig kvinna, som var känd i byn för sin vackra röst i kyrkokören. Hon blev förtvivlad över hur att missa så många skoldagar under sjukhusvistelsen, men ville verkligen bli frisk från sitt decimeterstora sår på underbenet. Antibiotikabehandling läkte såret och gjorde det redo för hudtransplantation. I vår operationssal kunde vi med en speciell maskin ta ett hudtransplantat från hennes lår och placera över såret. På några veckor var både lår och underben läkta och hon kunde med stor glädje gå tillbaka till sitt vanliga liv. Efter det hade hon en lyster i sitt leende.

Långtråkigt blev det i alla fall inte

Min hjälp behövdes också på operation. Eftersom jag inte är specialiserad inom kirurgi fick jag förbereda sterila kompresser åt kirurgen och kirurgiassistenten. Ofta var det något som saknades - en lampa som slutat fungera eller medicin som måste hämtas akut. Långtråkigt blev det i alla fall inte. Hälften av våra operationer var kejsarsnitt. Då såg jag till att omhändertagandet av det nyfödda barnet blev så bra som möjligt. Dessvärre klarade sig inte alla barn lika bra - om kvinnorna kom till oss för sent hamnade fokus istället på att rädda mamman.

Dagen efter att planet landat i Sverige tog jag sikte på nästa dröm och påbörjade min vidareutbildning till barnmorska. Det är en plan jag haft i några år som blev än mer förstärkt av de kvinnor och barn som jag mötte i Centralafrikanska republiken. Har du en gång sett det mest magiska, vill du göra det igen."

- Elin Hedlund, sjuksköterska Centralafrikanska republiken.