Stelkramp och apkoppor
Huvudet är sträckt bakåt medan armar och ben är stela. Det liknar exakt det kramptillstånd de talade om på läkarprogrammet, opistotonus. Sist jag såg det var för tre år sedan under mitt första uppdrag med Läkare Utan Gränser, men inte sedan dess. Spädbarnet lider av stelkramp.
Vaccinet för stelkramp (tetanus) gör att de flesta inom vården i Sverige aldrig ens sett sjukdomen, inte annat än i läroböckerna. Tetanus är hittills bland det värsta jag sett, en sådan fruktansvärd sjukdom, som är så enkel att förhindra, med bara ett stick i armen. Varje gång jag stöter på sjukdomen (tack och lov sällan) går en känsla av orättvisa igenom mig. Många blir tyvärr utan vaccinering då tillgången på sjukvård i många fall är liten, om den ens finns överhuvudtaget.
Förlossningen skedde för någon vecka sedan i hemmet, ett par mil utanför Bangassou, under icke sterila förhållanden. Gissningsvis kommer infektionen från navelsträngen.
Det saknas två läkare den här veckan. Det ökar trycket för oss som är kvar. Doktor F. är på akuten idag och jag går ronder på barnavdelningen, som idag är överbelastad, 41 patienter på 33 sängar. De som insjuknar i stelkramp reagerar kraftigt på inte bara beröring, utan även ljus och ljud, så jag lämnar rummet till flickan mörkt och stänger dörren försiktigt, medan ronden fortsätter. Vi är nu vid sista patienten, sjuksköterskan tar på sig skyddsdräkten och ger mig en, medan jag frågar:
- Varför? För tuberkulos-patienten? (Hittills har jag använt munskydd för tuberkulos-patienten, men inte fullt skydd från topp till tå).
- Nej, han är utskriven, det är någon annan kvar i isoleringstältet, säger sjuksköterskan.
Vi tar på oss den sterila skyddsdräkten, munskydd, hårnät, glasögon, handskar och skoskydd. Det känns som i en film.
Ovanliga apkoppor
Utanför tältet väntar pojkens mamma och pappa på en bänk. De är vänliga och väldigt engagerade för sonen, som sitter upp i sin säng. Han heter Jeconnais och är nio år. Förra måndagen fick han utslag i ansiktet och kroppen. De liknar små bölder och det är anledningen till att han är hos oss. Utslagen är överallt; ansiktet och halsen värst, hårda smärtande och vätskande blåsor. Men det är inte utslagen i sig som oroar mig. Framför allt är det är smärtan pojken utsätts för. Varje sår spänner över huden som en liten böld, och det smärtar något oerhört. Blåsorna på fotsulan gör att han inte ens kan gå och isoleringstältet som Läkare Utan Gräner rustat upp är tyvärr väldigt varmt. Lyckligtvis finns en fläkt jämte sängen.
Jeconnais har drabbats av apkoppor, ett ovanligt virus men smittsamt, som existerar främst i Centralafrika. Sjukdomen är som tur är övergående i sig och han får nu extra smärtlindring, samt antibiotika och omvårdnad av föräldrarna. Karantänen är ett faktum och tack och lov har ingen anhörig blivit smittad.
Den nyfödda flickan från sätesförlossningen fick namnet Martine, hon mådde bättre redan dag två och skrevs ut efter en vecka.
Läs hela Alexander Nymans blogg från Centralafrikanska republiken.
