Hoppa till huvudinnehåll

Utan familj i krigets Irak

Publicerad 24 oktober 2017
På Al Hamdaniya-sjukhuset i Mosul, Irak, ger vi långsiktig postoperativ vård och psykosocialt stöd.
På Al Hamdaniya-sjukhuset i Mosul, Irak, ger vi långsiktig postoperativ vård och psykosocialt stöd.
Foto: Diego Ibarra Sánchez/MEMO

Vårt team hittade Karim*, en ung man med cerebral pares, ensam i västra Mosul, Irak. Han hade lunginflammation och krampanfall. Karim hade tappat bort sin familj i krigets Irak. Vår personal kämpade för hans hälsa. Men hur skulle de hitta hans anhöriga? Läkaren Henryk Bonte berättar.

"Mina kollegor hittade Karim i västra Mosul, han var ensam och led av kramper. Han skrevs in på en av Läkare Utan Gränsers sjukhus söder om Mosul, Hamam al Alil, för att få behandling.

När han kom dit var han mycket sjuk. Han kunde inte gå eller prata, inte äta själv och hade utvecklat svår lunginflammation. Han var helt beroende av vår irakiska personal och trots att de hade mycket att göra hade de alltid tid för honom. De såg till att han fick i sig mat, pysslade om honom och visade medkänsla. Jag minns en dag när han fick ett kraftigt krampanfall, då började en av sjuksköterskorna sjunga och dansa för honom. Karim lugnade sig, log åt henne och följde med i dansen.

Lite i taget blev han bättre. Han blev frisk från lunginflammationen och hans kramper blev mer kontrollerade. En dag satt han plötsligt upp i sängen och åt utan hjälp.

Vid den tiden var striden om Mosul över och sjukhuset fick inte längre in så många allvarligt skadade människor. Så beslutet togs att stänga sjukhuset i Hamman Al Alil. De återstående patienterna som inte var tillräckligt bra för att skrivas ut skulle överföras till Al Hamdaniya-sjukhuset, som låg österut.

Ingen kunde hjälpa oss och Karim

Karim kom också dit. Vi hade letat efter hans familj sedan vi först tog emot honom, men vi hade så lite information om honom att det hade varit omöjligt. Vi visste bara hans förnamn och var osäker på hans ålder - omkring 18 år gissade vi. Vi frågade upprepade gånger, men han kunde inte berätta vad han hette i efternamn eller var hans hem låg. Samtidigt var vi i kontakt med flera andra organisationer som var specialiserade på familjeåterförening, men ingen kunde hjälpa oss och Karim.

Efter tre veckor Al Hamdaniya-sjukhuset hade Karim återhämtat sig från sina medicinska åkommor. Men vi stod fortfarande utan någon lösning på hur vi skulle hans familj. Men så plötsligt en dag kände en annan patient vi behandlade igen Karim. Vi lyckades få tillräckligt med information för att kunna komma i kontakt med hans familj.  

Jag kommer aldrig glömma den dagen i augusti när Karims mor och kusin kom till Al Hamdaniya-sjukhuset. Glädjen smittade av sig till oss alla. Men vi har tagit oss en lång väg för att komma dit. Karims mor berättade de att de hade letat efter honom i mer än sju veckor, men förgäves. Han var 22 år gammal och hade haft hjärnhinneinflammation som liten.

Återföreningen var efterlängtad. Den scenen och det vi gick igenom kommer att finnas kvar hos mig länge. Men många irakier har separerats från sina familjer. Ingen vet egentligen hur många de är, tusentals kanske tiotusentals. De är ensamma och vilse.”

- Henryk Bonte, läkare i Mosul, Irak.

* Namnet är ändrat