Hoppa till huvudinnehåll

Vaccinationskampanj i Idomeni

Publicerad 18 maj 2016

Förra veckan vaccinerade vi 3031 barn mot tio olika sjukdomar i flyktinglägret i Idomeni, Grekland. Syftet är att skydda barnen mot de vanligaste sjukdomarna som kan kopplas till de undermåliga levnadsförhållanden de tvingas bo i.

Många barn som har varit på flykt länge saknar skydd mot sjukdomar som går att vaccinera mot. Och för första gången i Europa har vi nu vaccinerat mot lunginflammation, den främsta orsaken till barnadödlighet i världen. 

Som en följd av EU/Turkiet avtalet och att Balkanrutten stängts har lägret i Idomeni blivit det största flyktinglägret i Europa. Sedan mer än en månad är fler än 10 000 människor strandsatta utan tillräcklig humanitär hjälp och utan tillgång till information eller något hopp om framtiden. Dessa människor lever under eländiga förhållanden, den enda sjukvård de har tillgång till är den som erbjuds av hjälporganisationer på plats. 

Lämnade allt i Syrien

37-åriga Hasim och Hulud, 32, har vaccinerat sina barn hos Läkare Utan Gränser. Just nu bor de tillsammans med sina fyra barn på en campingplats nära en bensinstation i Evzeni, Grekland. De beslutade att lämna sitt hem i Syrien för ungefär ett år sedan när bombningarna kom närmare. De lämnade allt.

– Vi tog inte med oss något hemifrån, bara våra barn, säger Hulud.

Hon är engelskalärare medan Hasim brukade arbeta som elektriker.

– Vi brukade ha pengar, men nu har vi förlorat allt.

Hulud får ett av sina barn vaccinerat av Läkare Utan Gränser. Hulud får ett av sina barn vaccinerat av Läkare Utan Gränser.
Foto: Rocco Rorandelli/TerraProject.

Familjen hoppas att de ska hitta någon att låna pengar av för att betala smugglare som kan ta dem genom Makedonien.

– Du måste hitta någon som är pålitlig. Vi hoppas att några av våra vänner, som redan gjort resan, kan ge oss några bra namn.

De har träffat flera smugglare längs vägen. När de lämnade Syrien och tog sig in i Turkiet sa smugglaren åt dem att lämna alla väskor. Föräldrar bar de mindre barnen, alla andra fick gå själva.

– Det var natt och vi fick inte prata. Vi var rädda för att barnen inte skulle kunna vara tysta. Om de hade börjat gråta skulle den turkiska polisen skjutit på oss. Sedan sa smugglaren åt oss att springa. Så vi sprang – utan att se vart vi skulle. Först när vi nådde en säker plats insåg vi att några av oss tappat sina skor och att våra fötter fått skärsår, berättar Hulud.

I Syrien levde de ett bekvämt liv så att se sina barn leka i leran, utan rena kläder, är svårt.

– Vi behöver inte komma till Tyskland. Vi skulle vara nöjda var som helst. Så länge det är en säker plats för våra barn och de kan gå i skolan och min man kan hitta ett jobb, tillägger Hulud.