Hoppa till huvudinnehåll

Att acceptera det man inte kan förstå

Publicerad 10 november 2017

Bildspel

Bildspel i fullskärm
Akutmottagningen på sjukhuset i Bafata, Guinea-Bissau.

Akutmottagningen på sjukhuset i Bafata, Guinea-Bissau.

Saidu är fyra månader och har varit inlagd för allvarlig hudinfektion, undernäring och muntorsk i snart två veckor. Det togs ett hiv-test på mamma som var positivt och mamma fick börja behandling direkt och Saidu planerades för att börja så snart han återhämtat sig från infektionen. 

Han blev bättre och var på väg att komma hem, när han fick svårt att andas och feber. Vi konstaterade en lunginflammation och han påbörjade ny kur antibiotika. Han var ändå pigg med glad uppsyn och ammade bra, men behövde syrgas och låg därför på vår avdelning för kritiska patienter. Mamma hade i två dagar uttryckt en vilja att åka hem med pojken eftersom skörden av cashewnötter som är ekonomiskt mycket viktig i Guinea-Bissau, hade börjat. En av våra inhemska läkare som pratar hennes språk, Fula, hade övertalat henne att stanna kvar varje gång. Idag efter ronden var sängen tom och jag fick veta att mamman hade kopplat bort syrgasen och gett sig av med barnet som fortfarande hade andningsbesvär. Vår läkare gav sig ut på vägen för att leta upp mamman och försökte åter övertala henne att återvända till sjukhuset, men hon sa att hennes mor hade dött och hon var tvungen att återvända till sin by.

Då hör jag en kvinna gråta

Ungefär en timme senare är jag i akutrummet, där vi nyligen avslutat en lyckad återupplivning av en nyfödd som skriker och sprattlar. Då hör jag en kvinna gråta och skrika hysteriskt inne från avdelningen. Strax därefter kommer sjuksköterskan in med Saidu som är slapp, grå och livlös. Han berättar att mamman kommit tillbaka med barnet som slutat andas någonstans på vägen. Vi vet inte hur länge han varit livlös, men troligen upp mot 15-20 minuter eller mer. Jag tar ändå beslut att vi gör ett återupplivningsförsök och vi börjar ge inblåsningar och hjärtkompressioner, sätter venös infart och ger adrenalin, men efter tio min finns fortfarande varken antydan till andning eller hjärtslag och pupillerna är vida och stela. Vi avslutar. Utanför det öppna fönstret står mamman och gråter och skriker av förtvivlan. Samma läkare som tidigare pratat med henne står vid hennes sida och försöker tala med henne men hon är så pass förtvivlad att hon inte kan prata. Flera av de andra mammorna som samlats utanför akutmottagningen tar hand om henne för att trösta och sörja. Snart har hon tagit den lilla kroppen insvept i färgglada tyger, med sig på vägen hem till byn.

Att kommunikation är ett problem är tydligt

Jag frågar min kollega senare om han tror att mamman förstått allvaret av att ge sig av och det försäkrar han att hon gjort. Jag frågar om det fanns något annat som tvingade henne att återvända hem och riskera sitt barns liv, men förutom att det säkert innebar ett ekonomiskt avbräck att inte närvara vid cashew-skörden kunde han inte få fram något annat motiv. Att hennes mor dött var enligt honom något hon sa för att få lov att gå hem och även om det var sant är det svårt att se som motiv för att riskera sitt eget barns liv.. Det är svårt att förstå att man kan utsätta sitt barn för den risken denna kvinna gjort. Jag vill gärna tro att hon antingen inte förstått risken eller att hennes frånvaro från hemmet innebar en ännu större risk för familjens väl. Många familjer är beroende av cashew-skörden för att överleva, då de satsat på att odla cashew som ger högre avkastning än andra grödor. Kanske innebar hennes beslut att resten av familjen skulle kunna försörja sig resten av året? Men detta är bara jag som spekulerar. Jag får bara acceptera att jag inte får veta varför denna mamma gjorde som hon gjorde och jag kan heller inte döma henne.

Att kommunikation är ett problem är tydligt. Kulturskillnaden är stor mellan mig och mina kollegor från Guinea-Bissau, men känns än större mellan dem och många av våra patienter som har andra etniciteter, kulturer och seder. Trots det måste vi fortsätta fråga, lyssna och informera för att försöka uppnå bättre förståelse, men ibland får vi bara acceptera att vi inte lyckas.

Läs hela Mårten Larssons blogg från Guinea-Bissau.

Relaterade nyheter

Barnavdelningen på sjukhuset i Bafatá, Guinea- Bissau, där Mårten Larsson arbetar.
Guinea-Bissau

Malariasäsongen är här

Som väntat föder vattensamlingarna myggor som för med sig malaria. Från och med nu kommer patientflödet öka fram till november när regnet slutar, myggen minskar i antal och med det malarian. 

Neonantalavdelningen på sjukhuset i Bafata, Guinea-Bissau.
Guinea-Bissau

Den magiska gränsen

Den lilla flickan föddes för tidigt. Exakt hur tidigt vet vi inte för mamman hade inte gått på några mödravårdskontroller under graviditeten och inga ultraljud var gjorda, vilket är mer regel än undantag för de nyfödda barnen vi har på vår avdelning.

Ett barn får hjälp på vårt sjukhus i Bafata, Guinea-Bissau.
Guinea-Bissau

"Jag tänkte berätta lite om Fatumata"

Jag tänkte berätta lite om Fatumata, en treårig flicka som var inlagd på sjukhuset. Hon kom in svårt undernärd och var mest skinn och ben. Det var däremot inte därför mor och mormor kom med henne till sjukhuset.

Ett mangoträd i Bafatá, Guinea-Bissau.
Guinea-Bissau

Farlig frukt

När Mamadu kom in på akuten var han djupt medvetslös, med kraftig svullnad och blåslagen över pannan och ögonen med tecken till skallfraktur.