Hoppa till huvudinnehåll

Det sista hoppet för mammor och barn

Publicerad 30 augusti 2018
En kvinna anländer till sjukhuset Castor i Centralafrikanska republiken, där narkosläkaren Kariantti Kallio arbetar.
Foto: Borja Ruiz Rodriguez/Läkare Utan Gränser
En kvinna anländer till sjukhuset Castor i Centralafrikanska republiken, där narkosläkaren Kariantti Kallio arbetar.

Jag har alltid drömt om att få arbeta i Centralafrikanska republiken. Sedan några år tillbaka har jag velat åka dit för att hjälpa till och förhoppningsvis göra skillnad, även med det lilla. Så när möjligheten uppstod var jag mer än glad att frivilligt åka till ett land som lider av en brutalt konflikt. 

Uppemot 570 000 personer lever som flyktingar i grannländerna och nästan 690 000 människor är internflyktingar. Hälften av befolkningen på 4,5 miljoner är helt beroende av humanitär hjälp för att överleva.

Om jag ville hjälpa kvinnor och barn var Läkare Utan Gränsers sjukhus Castor i huvudstaden Bangui den perfekta platsen. På många sätt är sjukhuset det sista hoppet för många vad det gäller mödravård och vård av nyfödda i området. Det har tagit tid att anpassa sig till sjukhuset och mitt nya uppdrag. Under mitt förra uppdrag i Jemen handlade det om mer generella operationer med patienter med olika medicinska åkommor och kirurgi, men den här gången handlar det mer specifikt om mödravård och vård av nyfödda.

Kariantti Kallio i Centralafrikanska republiken.

På plats i Bangui, Centralafrikanska republiken. Foto: Läkare Utan Gränser.

Jag känner också att jag fortfarande måste kämpa med min franska hela tiden. För några år sedan pratade jag egentligen inte franska. Jag har alltid hoppats att jag skulle kunna lära mig språket, men fick aldrig tid för det. Men efter att ha blivit rekryterad av Läkare Utan Gränser fick jag möjlighet att förbättra min franska. Efter några intensivkurser på kontoret i Stockholm och otaliga timmar av självstudier är jag nu här i det fransktalande Afrika och gör så gott jag kan. Tack och lov är både internationell och lokal personal mycket förlåtande.

Ingen brist på svåra och brådskande situationer

Säkerhetssituationen här i Bangui kan skilja mellan olika stadsdelar på grund av de pågående spänningarna. Den mest ökända av dem (dock inte den enda) är stadsdelen PK5. Det är ett distrikt med övervägande muslimsk befolkning och mycket våldsamt. Detta har påverkat befolkningen på olika sätt: till exempel har tillgång till sjukvård blivit ännu sämre, något som redan drabbat hela landet.

Vi behandlar en stor del av huvudstadens förlossningsrelaterade skador och komplikationer som kan uppstå i samband med förlossningen här i Castor. Tillsammans med mina kollegor, både lokalt anställda och internationella fältarbetare, tillhandahåller vi anestesi och postoperativ vård under kejsarsnitt och andra obstetriska operationer. Sjukhuset tillhandahåller även familjeplanering och hjälp till kvinnor som utsatts för sexuellt våld. I mitt arbete ingår också att arbeta med akuta fall på sjukhuset, så det är ingen brist på svåra och brådskande situationer, för att uttrycka det milt.

Operationssalen i Castor är liten med tanke på den enorma mängden patienter, förlossningar och operationer. Det finns två operationssalar och ett litet uppvakningsrum för fyra patienter, som ibland fungerar som en slags intensivvårdsenhet om en patient behöver längre övervakning. Visst, det är väldigt grundläggande och vi kämpar ständigt med trasiga bildskärmar och slitna batterier, men i slutändan är det mesta av utrustningen väldigt lika. Det finns bara mindre av allt. Trots luftkonditionering och tillräcklig operationspersonal badar man i svett efter ett par minuter. Lukten av blod, svett och moderkaka hänger tungt i luften.

Ytterligare en påminnelse om situationen i landet

Redan på min första dag tog sängplatserna slut i uppvakningsrummet på grund av det stora patientinflödet. Normalt har vi tre till tio operationer per dag. En av mina första patienter hade en brusten livmoder och blödde kraftigt före operationen. Lyckligtvis kunde gynekologen stoppa blödningen och efter några enheter av blod återhämtade hon sig från operationen och blodförlusten. Barnet hade tyvärr dött i livmodern. Men det fanns inte tid att sörja det förlorade barnet eftersom dagen fortsatte med många fler operationer, bland dem ett utomkvedshavandeskap.

Det sista fallet var ytterligare en påminnelse om situationen i landet. Eftersom det inte finns någon ordentlig mödravård att tillgå är utomkvedshavandeskap med svåra komplikationer inte ovanliga. Krig handlar inte bara om skottlossning. Infrastrukturen är lamslagen, inte ens det grundläggande fungerar och det är svårt att få vård. Kvinnor och barn är de första som drabbas, eftersom de ofta inte kan ta sig till en vårdinrättning – om det finns ens finns en sådan att ta sig till.

Läs Kariantti Kallios blogg från hans förra uppdrag i Jemen.