Flickan vi inte kunde rädda

Det var på morgonen som nattjouren berättade om den två dagar gamla flickan som kommit in till akuten med hög feber och infekterad navelstump. På ronden såg jag henne och den bilden kommer aldrig att suddas ut från mitt minne. 

Liten, brännhet av feber och med kippande andetag låg hon utsträckt på rygg, med slutna ögon. Hela bukhuden var mörkröd och hård, från bröstkorgen och ned på låren. Navelstumpen avskuren tätt intill huden, svullen och grönaktig, stor som en femkrona. Hade vi befunnit oss någon annanstans med mer resurser hade vi möjligen haft en chans att rädda henne, men det är inte alls säkert. Hon behövde avancerad intensivvård, med respirator och högteknologisk övervakning av vitala funktioner. Och viktigast av allt, en snar operation där man avlägsnar all infekterad vävnad. Detta kunde vi inte erbjuda.

Bara att bli nedsövd skulle döda henne, och utan operation skulle hon likaväl dö. Ett omöjligt val. Med tunga hjärtan enades min narkoskollega och jag om att ge henne den bästa smärtlindring och omvårdnad vi kunde, medan vi väntade. Vi informerade pappan som berättade att förlossningen ägt rum hemma, och att man skurit av navelsträngen med den traditionella dolken som alla män bär i norra Jemen, den så kallade jambian, som används till allt möjligt. Så hade man gjort även med deras två äldre barn, och då hade det gått bra. Den här gången fick det nyfödda barnet en allvarlig infektion, som snabbt ledde till blodförgiftning och ett förtvivlat läge.

Sådana här händelser kan bara kunskap och utbildning förhindra. Här finns ett sjukhus som drivs av Läkare Utan Gränser och erbjuder kostnadsfri vård. Det är enkelt men rent och det föds hundratals barn här varje år. Blir förlossningen komplicerad på något sätt finns det en läkare, till exempel jag, som kan göra kejsarsnitt. Men om man inte ens kommer dit för att man inte förstår bättre, spelar det ingen roll hur fina resurser vi har.

Hon dog klockan två.