Hoppa till huvudinnehåll

”Gör allt vad ni kan, jag har bara honom kvar”

Publicerad 11 april 2018
Subi Katum är en av alla de som flytt från våldet i Myanmar till Bangladesh.
Foto: Sara Creta/Läkare Utan Gränser
Subi Katum är en av alla de som flytt från våldet i Myanmar till Bangladesh. Det är inte samma kvinna som texten handlar om.

Eva Heikki kom nyligen hem från sitt uppdrag i Bangladesh. Väl hemma minns hon några av de människor hon mötte. Hon minns skriket från mamman som förlorat sitt barn och farmodern som bad personalen rädda hennes barnbarns liv. För barnet var allt hon hade kvar.

”Jag åkte till Bangladesh i början av januari för ett två månader långt uppdrag. Avresan kom snabbt efter förfrågan och jag var peppad att komma iväg. Jag hade följt rapporteringen om situationen i Bangladesh och Myanmar för rohingyer och tvekade inte en enda gång på att åka. Det kändes viktigt att få vara där, att få göra något och att än en gång få stå på den sidan som inte blundar och stänger av för världens alla orättvisor.

Jag hamnade i ett projekt som Läkare Utan Gränser hade i utkanten av flyktinglägret och som behandlade alla dem som blev sjuka i difteri. Vi gav dem som var mest sjuka ett antitoxin som skulle bromsa det toxin som difteribakterien frigjorde, och som var till stor skada för många organ i kroppen. Som i värsta fall ledde till döden. När jag nu sitter här hemma i Sverige så minns jag särskilt några av de människor som gjorde djupa intryck i mig därute.

Jag ser framför mig farmodern som satt med sitt barnbarn på sängen. Han var bara tio år, hans blick var frånvarande, som om han inte riktigt var där. Jag informerade om behandlingen som han skulle få och bad om hennes godkännande. ’Gör allt vad ni kan, jag har bara honom kvar’. Pappan blev dödad och mamman försvann i flykten, kanske är hon också död… Jag hörde samma historia gång på gång. Såg barn som mist sina föräldrar, såg familjer där bara hälften lyckades fly. En otrolig smärta som var skriven i så många ögon och där kärleken till dem som var kvar är svår att beskriva i ord.

Jag undrade var hans föräldrar var

Jag hör ett hjärtskärande skrik från en mamma. Döden kom så plötsligt och tog hennes tvååring. Hennes skrik sitter kvar djupt i mig än. Den smärtan och den sorgen som hon vrålade ut över sjukhusområdet får fortfarande mina ögon att tåras.

Jag pratade med en kille som var runt tio år gammal som satt på vår klinik med sin några månader gamla lillasyster. Han satt där och tog emot råd av doktorn och mediciner åt sitt syskon. Jag undrade var hans föräldrar var, och fick veta att mamman låg hemma och var sjuk och pappan han var dödad. Så han var den vuxne, för han hade inget val. Det kan inte undgå att beröra och det motiverade mig att fortsätta jobba och göra det vi kunde för att hjälpa ännu fler. Trots att arbetsdagarna var långa och många av veckorna gick utan lediga dagar. För jag behövde bara orka ett tag, sen kunde jag åka hem och vila. Men dessa människor de måste orka varje dag. Jag önskar att de också kunde åka hem och vila.

Återigen hemma i Sverige, det tar som alltid lite tid att landa hemma och hitta tillbaka till vardagen härhemma. Det är en konst och en utmaning, att leva i två världar och att kunna må bra i båda. Att ha med mig mina erfarenheter och alla de upplevelser jag får när jag är ute i fält, och låta dem bli en bra erfarenhet i livet, som ger mig perspektiv i vardagen och hjälper mig att se allt jag har så stor anledning att vara så tacksam över.”

- Eva Heikki, sjuksköterska som nyligen kom hem från Bangladesh.

Läs mer om vårt arbete med rohingyer i Bangladesh.