Hoppa till huvudinnehåll

"Jag vill att mitt barn ska bli friskt"

Publicerad 2 februari 2018
Difterisjuka Zunaira och sjuksköterskan Ida Claesson i Bangladesh.
Difterisjuka Zunaira och sjuksköterskan Ida Claesson i Bangladesh.
Foto: Privat

Sjukdomen difteri sprids nu bland rohingyaflyktingarna i Bangladesh. För sjuksköterskan Ida Claesson är det mötet med de sjuka barnen som dröjer sig kvar. Både de som överlevde och de som inte klarade sig. 

”Jag arbetar i en isoleringsklinik i lägret Kutapalong där vi behandlar difteri. De som kommer till min avdelning är svårt sjuka, mestadels barn, med feber, halsont och svullna lymfkörtlar. Lättare fall kan vi behandla med antibiotika. För de allvarligare fallen krävs även behandling med ett antitoxin som ges i dropp. De som är för svårt sjuka går inte att rädda, framförallt små barn där luftvägen svullnat igen. 

Zunaira

Zunaira är sju år gammal och väger 14 kilo. Hon är ett av de barn som kommer till oss som inte bara är sjuka i difteri utan även undernärda. Hon var rejält infekterad, svullen i halsen och hade svullna lymfkörtlar. Enligt pappan hade hon inte ätit på tre dagar och fick knappt i sig någon vätska. Hon var uttorkad, slö och apatisk och pappan var så klart väldigt orolig. När jag informerade om antitoxinbehandlingen vi vill ge och frågade om hans medgivande, svarade han som de allra flesta föräldrar här;

’Jag vet ingenting om sjukvård, jag litar på dig och är tacksam, resten är upp till Allah. Jag vill att mitt barn ska bli friskt, kyrkogården i lägret är full av barn.’

Vi gav smärtlindring, vätska, plumpy nut (en jordnötskräm för undernärda) och innan jag gick hem påbörjade vi droppet med antitoxin. 

När jag kom till kliniken på morgonen mådde hon redan bättre. Hon satt hon upp i sängen och åt ägg, och till lunch kunde hon äta lite ris.

På eftermiddagen satt jag vid ett bord och skrev journal. Då kom hon fram och tittade på mig länge. Jag gav henne papper och en penna och vi började rita teckningar tillsammans. Hon log i smyg. Varje gång hennes pappa ser mig lägger han sin hand mot sitt bröst och nickar mot mig. Vi talar inte samma språk men vi vet båda två.

Asma

Natten till igår förlorade vi ytterligare ett barn. Det var tredje barnet hittills som vi inte kunnat rädda. Fyraåriga lilla Asma hade fått antitoxinbehandling två dagar tidigare. Tyvärr var det för sent och toxinerna hade redan påverkat hennes hjärta och njurar. Vi misstänkte hjärtmuskelinflammation och när hon kom till oss var hennes hjärtrytm låg. De läkemedel vi gav för att höja pulsen hade kortvarig eller ingen effekt.

Under mitt nattpass var pulsen ännu lägre och det fanns inget mer vi kunde göra. Jag och min läkarkollega pratade med föräldrarna för att informera om den dystra prognosen. De förstod. De nickade, pappan grät tyst och de turades om att hålla flickan i famnen under natten. I ytterligare ett dygn kämpade flickans lilla hjärta och vi stöttade föräldrarna så gott vi kunde. Nästa natt dog hon stilla i sömnen.

Min kollega Christina var där. Vid midnatt hade flickan vaknat och gråtit och ville ha te, vilket vi inte har på kliniken. Men en av våra vakter hade till slut lyckats få tag på en mugg te och hon hade druckit och somnat om. För Christina kändes det som en liten tröst att Asma åtminstone fick sitt te. När jag kom till kliniken nästa morgon möttes jag av familjen på väg ut, för att åka till lägrets begravningsplats. Pappan bar en vit plastsäck i sina armar.”

 

Ida Claesson Bangladesh

- Ida Claesson, som arbetar som sjuksköterska i Bangladesh.

I lägren Kutupalong och Balukhali i Bangladesh bor nu över 585 000 rohingyas som flytt våldet i Myanmar. Fram till den 22 januari i år har Läkare Utan Gränser behandlar fler än 4 371 människor för difteri. 

Läs mer om vårt arbete i Bangladesh.