Hoppa till huvudinnehåll

Kära återseenden!

Publicerad 6 mars 2018

Bildspel

Bildspel i fullskärm
Välkomstlunch med gamla kollegor i Afghanistan och barnmorskan Mimansa Madheden.

Välkomstlunchen som Aqila och Noria anordnade. Närmast mig står Aqila till höger och Noria till vänster, sett från mitt håll.

Efter ett kort stopp vid huvudkontoret i Kabul city körs jag direkt till vårt sjukhus i Dasht-e-Barchi, jag anländer vid lunchtid.

Jag kliver ur bilen, med packning och allt. Sen kommer de… den ena efter den andra, kollegorna, vännerna, som jag känner igen, som känner igen mig, jag vet inte vem som är gladast – de eller jag!! Jag märker på reaktionerna att inte alla var informerade om att det var jag som skulle komma efter Janet, barnmorskan från Australien, och som jag nu efterträder.

Det är så fantastiskt fint att vara tillbaka!!! Verksamheten är ju i full gång, jag kommer rakt in i den, så det finns inte mycket tid att hälsa, vi får ta det när vi kan…. Vi har tid.

Så får jag åter sätta mig in i det projekt som jag ju var med och såg i sin början, det har verkligen utvecklats –  en sådan fröjd att se!

Vi kan inte sluta kramas

De allra flesta som arbetade här då, arbetar kvar. Verksamheten har utökats, när jag lämnade Dasht-e-Barchi assisterade vi cirka 1 100 födslar per månad. Nu är det cirka 1 500 per månad, vilket inte alls räcker till – behovet är mycket större. Det gör att personalen, nu som då, hela tiden arbetar över maximum av sin kapacitet, och jag upphör aldrig att förvånas över det engagemang, den vänlighet och den arbetsinsats som utförs under så komplexa omständigheter som här.

Aqila, som jag skrivit om tidigare, är nu mogen och självklar i sin arbetsledarroll för förlossningsavdelningen. Vi kan inte sluta kramas… tror vi gråter en skvätt också.

Och Noria, som då var en i barnmorskekollegiet är nu arbetsledare för eftervårdsavdelningen.

Nu ska vi arbeta tillsammans, och jag ser så väldigt mycket fram emot att få göra det. Jag vet att våra dagar kommer rymma precis allt; tårar, skratt, oro, envishet, omtanke, frustrationer, ett varje-dags-arbete som alltid innehåller helt oförutsedda utmaningar. Som vi kommer att klara av. En efter en.

Följ Mimansa Madhedens blogg från Afghanistan. 

Mimansas kollega Aqila berättar om abetet på sjukhuset i Dasht-e-Barchi och hur svårt det är att utbilda sig som kvinna i Afghanistan: 

Relaterade nyheter

Barnmorskan Mimansa Madheden tillsammans med Aqila, som är ansvarig för fortbildning och klinisk träning på sjukhuset i Dasht-e-Barchi, Afghanistan.
Afghanistan

Den starka känslan av tacksamhet

Så lugnt och sansat som möjligt försökte vi prata med henne, för att informera om de eventuella konsekvenserna, för att förvissa oss om att hon för

På vårt sjukhus i Khost, Afghanistan, har vi i genomsnitt fler än 60 förlossningar varje dag.
Afghanistan

En riskfylld tvillingförlossning

"En dag kom en ung kvinna till oss på sjukhuset. Barnen låg på ett sätt så att de hakade i varandra. De kunde inte komma ut utan hjälp."
- Charlotta Grunewald, gynekolog i Afghanistan.

Barnmorskan Mimansa Madheden på sjukhuset där hon jobbar i Afghanistan.
Afghanistan

Som en bro med många vägar

"Jag får ofta frågan om hur en vanlig dag ser ut för mig här? Det är en fråga som är väldigt svår att svara på – för alla ”vanliga” dagar här är så ovanliga."
- Barnmorskan Mimansa Madheden, Afghanistan.

Mimansa Madheden äntligen på plats i Afghanistan.
Afghanistan

Nu åker jag igen!

"Den här gången är det längtan och viljan att åka tillbaka till de jag lämnade för två år sedan, denna längtan som jag känt sedan jag reste härifrån."
- Mimansa Madheden, barnmorska i Afghanistan.