Hoppa till huvudinnehåll

Nu åker jag igen!

Publicerad 16 februari 2018
Mimansa Madheden äntligen på plats i Afghanistan.
Foto: Mimansa Madheden
Mimansa Madheden äntligen på plats i Afghanistan.

Bakom de orden bor tankar, känslor och överväganden – för varje uppdrag finns det delar av processen jag känner igen, annat är nytt.

Den här gången är det längtan och viljan att åka tillbaka till de jag lämnade för två år sedan, denna längtan som jag känt sedan jag reste härifrån.

Folket i Dasht-e-Barshi, Kabul, Afghanistan.

Platsen där mödra- och barnadödligheten ligger bland de högsta i världen. Platsen där hoppet aldrig ger upp och där människor imponerar djupt på mig.

Men vad som också på ett djupare sätt är med mig, är vad det innebär att åka hemifrån för en längre tid. Och jag funderar över vad det gör med en människa, vad det gör med sammanhangen man lever i, att man är en sån som kommer och far, kommer och far.

Jag vet inte, det finns inget enkelt svar, man får väl göra det bästa av det.

Under de två år jag varit hemma har jag på mitt sjukhus fått möjligheten att vara med och starta en verksamhet där vi riktar oss specifikt till utlandsfödda gravida kvinnor som inte talar svenska och som inte är bekanta med svenskt sjukvårdssystem. I Sverige är det den gruppen kvinnor som är mest utsatta vad gäller risker och komplikationer i samband med graviditet och förlossning. Det har känts väldigt meningsfullt, och jag vet att gruppen som arbetar vidare med den verksamheten kommer att göra mötet med svensk förlossningsvård tryggare för dessa kvinnor.

Jag kommer lära mig massor

Jag har i det arbetet fått känna att jag på ett kreativt sätt kunnat förvalta de erfarenheter jag har från mina uppdrag för Läkare Utan Gränser.

Men nu väntar alltså kollegor och patienter i Kabul, jag ser fram emot att återse dessa starka, kloka, kämpande, extremt uthålliga vänner. Vänner jag burit med mig i hjärtat och som jag undrat hur de har det.

Och jag ser fram emot att återigen få vara med och arbeta för att göra skillnad för varje kvinna och barn som kommer till vår förlossningsklinik. Jag ser fram emot att få vara med och fördjupa och utveckla ett så meningsfullt projekt.

Jag vet att jag kommer att slita mitt hår, jag kommer att få gå i närkamp med frustration, jag kommer att möta situationer jag inte ens kan föreställa mig, jag kommer i stunder av längtan efter Nära och Kära hemma förbanna mig själv och mina val, men jag vet också att jag kommer att växa, som barnmorska och som människa -  jag kommer lära mig massor.

Och så kommer jag även denna gång att blogga från mitt uppdrag, som jag gjort –  jag hoppas att jag kan dela med mig av tillvaron här på sätt som kan förmedla hur det är att vara här.

Så jag säger: På återseende Sverige! And Dasht-e-Barshi – looking forward to see you again!

Följ Mimansa Madhedens blogg, och läs hennes förra från Afghanistan.