Hoppa till huvudinnehåll

Just nu har vi vissa tekniska problem. Det innebär att det kan ta upp till 30 minuter innan du får ditt bekräftelsemejl efter att du har gett din gåva. 

Att lära känna ett land

En väg med en vulkan i slutet

Efter den tredje patienten som kommit in med ambulans idag till vårt ebolacenter går min kollega från Irland och jag tillbaka mot tältet vi kallar “kontoret”. Då hör vi sirener bakom oss och skyndar oss tillbaka för att titta vad för slags patient som kommer. Med sirenerna på misstänker vi båda att det kommer att vara ett allvarligare fall än tidigare. Ingen annan verkar bry sig om ljudet och vi säger till varandra att det måste vara ett annat slags utryckningsfordon, kanske en brandbil? En stor bil full med män på taket passerar och vi nickar menande mot varandra.  

“En brandbil”, säger jag menande till min kongolesiska kollega som passerar.  

“Nej, nej. Den är på väg till kyrkogården”, säger han.  

“Hur vet du det? Vad ska den göra där?”  

“Ja, alltså till kyrkogården med en avliden person.” 

“Va? Varför skulle man ha sirenerna på om patienten är död?”  

Vår kongolesiska kollega tittar förvånat på oss.  

“Jamen, för att hedra den döda såklart!“ 

Helt okomplicerat. Såklart. Vad skulle man annars ha sirener till.   

Det är söndagsmorgon. “Wow!” säger jag till den kongolesiska epidemiolog som idag tar med mig till en av de många kyrkor som vibrerar av glada sångröster “Din son är 19 år! Och du ser så ung ut!” Han ler försiktigt och säger att jo i Europa är det en komplimang. Men här är det inte det. Det är en komplimang att säga att någon ser gammal ut. Att den personen har mognad för att ta hand om sitt samhälle.  

 

I kyrkan
I kyrkan

Jag ser mig omkring i kyrkan som fullständigt håller på att överflödas av människor i vackra färgglada dräkter, det doftar starkt av parfym och alla sjunger andaktsfullt, ber och talar i tungor med stor autenticitet. Medelåldern är låg. Prästen som står uppe på podiet ser ut att vara 25 och de få äldre som kommer in i kyrkan hälsas vördnadsfullt av de andra kyrkobesökarna. Jag tänker på vårt ebolacenter där den äldsta patienten jag såg hitintills var 47 år. I det här samhället är det är ganska ovanligt att få bli gammal. 

Störtregn på ebolacentret

Störtregn på ebolacentret 

Jag har precis gått av min nattjour på denna söndagsmorgon i kyrkan och mina tankar vandrar återigen till vårt ebolacenter samtidigt som jag står och gungar med i sånger på språket lingala. I den här kyrkan blandar de lingala, swahili och franska hej vilt så det är omöjligt att hänga med. Det var en kall natt i centret. På grund av regnperioden går det ibland inte att torka kläderna vi jobbar i så det var vattenpölar i stövlarna idag. Kläderna var genomsura. Men jag hade med mig ett par extra bra strumpor! ;) Ebolacentret är en av de få byggnader som har ljuset på om natten och alla upplysta tält är en vacker syn. Om man går upp på tornet där vi har vårt mötesrum kan man se vulkanen. Och på en klar natt kan man se lavan som glöder högst upp. 

Vulkanen på natten
Vulkanen på natten

Man kan också blicka ut över området vi befinner oss i. Inte helt okomplicerat beläget i en av de område med många olika folkgrupper. Mellan en kyrka, en skola och folkgruppledarens kontor. För att bevara vår säkerhet här har vi olika strategier. Vi måste se till att dom som anställs på ebolacentret väl representerar de olika folkgrupperna för att undvika diskussioner.  

Ebolacentret
Ebolacentret

Vi försöker med ett team för hälsofrämjande åtgärder att varje dag ge oss ut i kvarteren för att förklara vad vårt ebolacenter gör. Vi får nästan dagligen besök av delegationer och skolklasser för att förklara vad dom upplysta tälten betyder och försöka besvara och förhindra de rykten som finns:  

För visst är det sant att vi bränner kroppar i vår förbränningsanläggning som vi byggt för att bränna kontaminerade sopor på ett säkert sätt?  

Fast först har vi tagit vara på organen och sålt dom?  

Och visst är ebolavaccinet som ges till dom som varit i kontakt med ett bekräftat ebolafall egentligen ett sätt att sprida ebola?  

Eller för att sterilisera befolkningen?  

Och visst tjänar regeringen en massa pengar på ebola?  

Och visst var ebola bara en ursäkt för att försöka få så få som möjligt att rösta i det förra valet? 

Kläder på tork
Kläder på tork

I den här komplicerade kontexten försöker vi dagligen göra allt för att underlätta livet för den enskilda patienten men också för att förhindra en fortsatt spridning av ebolaviruset. Och varje dag lär jag känna en ny del av det som är en självklarhet och vardag för dem som bor här. Att ambulanssirener används som ett sätt att hedra, att åldrande är ett privilegium, att ett rykte som kan verka långt ifrån sannolikt för mig är en sanning för en hel grupp människor. På samma sätt är min kontext en ögonöppnare för många här: “Så...du kan vara gift utan att behöva ha barn? Och...när du gifte dig betalade din man INGENTING till din familj? Min fru kostade 8 kor… Har du några systrar?” 

 

Läs Emilys nästa blogginlägg "Muzungu-test, mässling och missförstånd" här

 

Läs Emilys förra blogginlägg "Ebolaparadoxen" här