Hoppa till huvudinnehåll

Just nu har vi vissa tekniska problem. Det innebär att det kan ta upp till 30 minuter innan du får ditt bekräftelsemejl efter att du har gett din gåva. 

Muzungu-test, mässling och missförstånd

Issa i knät på sin mamma
*Issa och hennes mamma

Issa sitter i sin mammas knä två meter från oss i triageringstältet. Blicken rakt fram. Hon reagerar inte på mig. “Muzungu-testet” kallar mina kollegor det. "Muzungu" är ett ord för människor med vit hy. Enligt “muzungu-testet” blir de friska barnen rädda, gömmer sig eller börjar gråta när någon med vit hy söker ögonkontakt. Sjuka barn orkar inte bry sig om att jag ser annorlunda ut än vad de är vana vid. Och Issa är en av dem. Hon andas snabbt och somnar till när vi försöker förstå vad hennes mamma berättar för oss.

Mamman talar bara hemspråket från Rwanda och mina kollegor försöker tyda. Ordet för igår och imorgon är samma ord i Rwanda förklarar mina kollegor. Så det är svårt att förstå hur länge Issa har varit sjuk. Mamman förstår inte vad vaccination innebär så det är också svårt att få fram information om Issa är vaccinerad mot mässling. Men hennes röda ögon och utslagen i ansiktet gör att mina erfarna kollegor inte tvivlar en sekund. Mässling säger de. I kriterierna för inläggning hos oss för ebola ingår feber, röda ögon och hudutslag. Det är symptom som också kan förekomma hos en mässlingspatient. Detta gör att Issa får läggas in hos oss, tills vi har fått tillbaka de två resultaten från laboratoriet att Issa inte har Ebola. 

Ebolacentret på natten
Ebolacentret på natten

Jag visar min nya kollega andra sidan av tälten. Den sidan där anhöriga kan komma på besök och på två meters avstånd, med två staket emellan, få prata med sina nära. Plötsligt ser jag att vi har en ny patient som lagts in. En man som blöder ymnigt från näsan. Han ser livrädd ut och mina kollegor försöker desperat stoppa blödningen. Hela hans näsa är redan full av bomull och det droppar blod både från näsa och mun. Han har någon slags blödningssjukdom säger hans anhöriga som sitter i anhörigtältet. Men de är inte säkra på vilken. Näsblod det har han då och då. Men det brukar inte vara så ymnigt som nu.

Frågorna haglar genom mitt huvud men jag vet att jag inte kommer att få några tydliga svar. Vad har han för blödningssjukdom? Vad kan vi göra? Efter många diskussioner fram och tillbaka bestäms att mannen med näsblödningen ska få komma till sjukhus för att ha en chans att stoppa blödningen och för att kunna få blodtransfusioner. Nästa dag får vi reda på att det inte hade gått att rädda hans liv.  

Två personer i skyddsdräkter
Ebolacentret på natten i Goma, Kongo-Kinshasa

En annan man i 30-års åldern, *Pasqual, kommer några dagar senare med sår över båda underbenen. En vecka tidigare hade han en olycka med sin moped säger min kollega. Nej, säger en annan. Såren har han ju haft i flera månader. Det är brännsår säger en tredje. Han är alkoholist säger mina kollegor. Känd från sjukhuset.   

Just nu är i alla fall hans största problem att han spyr blod.  

Efter att ha klätt mig i skyddskläder och tillsammans med min kongolesiska läkarkollega kommer vi till Pasquals rum. Utmattad, uttorkad och med blodbrist ligger Pasqual på sin brits. Han är frisör och har en snygg blond hårslinga på höger sida av kalufsen.  Vi misstänker en blödning från hans matstrupe eller magsäck, men Pasqual får inte komma till sjukhus på grund av fortsatt misstanke om ebola. Vi behandlar honom med de medel vi har på vårt ebolacenter men dessa räcker inte till. Han dör några timmar senare. Testen för ebola visar sig vara negativa.  

Två bilar, på ena texten: hopital provincial du nord kivu
Utsikt från provinssjukhuset i Goma, Kongo-Kinshasa

Issa, å andra sidan, mår bättre och bättre varje dag. Trots detta stannar hon, som alla patienter, i tre dagar, tills ebolatesten kommit tillbaka negativa. Första natten Issa spenderar hos oss får vi ett samtal från de lokala sjuksköterskorna: Issas mamma har hoppat över de två stängsel som finns mellan henne och Issa för att få trösta sitt sjuka, rädda barn.  Vi lyckas övertyga henne om att Issa måste stanna och hon samtycker till slut. En av våra “garde malade” stannar med Issa resten av hennes tid hos oss. Som jag nämnt i en tidigare blogg är en “garde malade” en person som överlevt ebola, är immun och därför kan stanna med mindre skyddsutrustning hos patienter som inte kan vara själva.

Issa återförenas efter tre dagar med sin mamma och får åka hem. Issas mamma har, som alla som lämnar vårt ebolacenter, ett samtal med hälsorådgivarna. Efteråt berättar dom glada och stolta för mig att hon kommer bli som en ambassadör för mässling i den del av staden där hon bor. Hon kommer förklara för de andra föräldrarna om vikten av att söka vård för mässling och varför det är så viktigt med vaccination. I nästa blogginlägg kommer jag att berätta mer om mässlingsepidemin.  

*Issa och Pasqual heter egentligen något annat 

 

Läs Emilys nästa blogginlägg "Det större hotet" här

 

Läs Emilys förra blogginlägg "Att lära känna ett land" här