“Min man mördades i en massaker i Beni. Vid den tiden var det enda jag ville att en organisation skulle komma och skydda oss från våldet. Men ingen internationell organisation kom. Tre av mina barn har dött av malaria. Ingen organisation kom någonsin hit för att se till att vi har tillgång till rent vatten och basal sjukvård. Men nu kom ebola och alla organisationer kom för att ebola ger dem pengar. Om ni brydde er om oss skulle ni fråga om våra prioriteringar. Mina prioriteringar är säkerhet och att se till att mina barn inte dör av malaria och diarré. Min prioritet är inte ebola. Det är er prioritet.”
(fritt översatt från en kommentar av en av våra nationella medarbetare)
Oj. Den här kommentaren gick rakt in i hjärtat när jag läste den för ett antal månader sedan. Det här är en av svårigheterna med den här ebolaepidemin. Att ett land som plågats av så mycket plötsligt får oproportionerligt mycket uppmärksamhet för en spektakulär sjukdom. Vad gör man då som läkare utan gränser?
Men först. Hur är det att leva i det dagliga hotet av en potentiellt dödlig sjukdom?
Utanför mataffären
Vår bil saktar in för att stanna framför den lilla mataffären där vi kan få tag på allt från choklad till diverse hygienprodukter. Vi går förbi en av de många informationsaffischer som finns utspridda över hela staden. "EBOLA SYMPTOMS" står det med stora bokstäver och en schematisk bild som exempel.
Informationsaffisch om ebola
Innan vi får kliva in i affären stannas vi av en man i entrén som pekar på en plasthink med 0,05% klor. I princip alla affärer, kyrkor, sjukhus, banker etc. här är utrustade med denna plasthink för handtvättning.
Plasthink med klorlösning för handtvätt
När vi senare lämnar vår kollega på gränsen till Rwanda riktas snabbt en infraröd termometer mot allas våras tinningar. Den automatiska rösten i temperaturmätaren berättar glatt att vi inte har feber. På alla stora vägar in och ut ur staden och landet screenas för temperatur.
Vi åker vidare mot ebolabehandlingscentret. Här sker förutom temperaturscreening och handtvättning även en sprayning av undersidan av våra skor. Den första patienten i triageringen berättar skrämt att han haft besök av någon från de norra delarna av landet. I morse när han plötsligt fick näsblod blev han orolig. Under tiden som vi fortsätter fråga honom om hans symptom rullar en pickupbil förbi bakom vårt tält: “ebolaebola, ebolaebola” sjunger passagerarna glatt. Ebolasången har uppenbarligen blivit en stor succé. Bakom oss nynnar hygienisterna med. De sitter och tvättar stövlar och glasögon. De hade förmodligen inte hade haft något jobb alls om inte det hade funnits ett behandlingscenter. I det här landet jobbade sjuksköterskorna i princip utan lön innan ebola kom. Alla dessa människors inkomst är nu beroende av ebolaepidemin.
Som jag nämnde i den förra bloggen har det inte funnits något bekräftat fall av ebola i staden Goma där vårt ebolacenter befinner sig sedan i juli/augusti. Detta gör att andra hot ibland känns viktigare. Såsom malaria, diarré, bilharzia (snäckfeber) från sjön, den instabila regeringen och risken för en stadskupp, analfabetism, kriminalitet i form av stölder, trafikolyckor, arbetslöshet och undernäring, bränder (det brann i grannhuset häromdagen), beväpnade grupper som härjar på nätterna, vulkanen som 2002 förstörde 15% av staden men också ett utbrott av mässling som redan skördat 4 000 liv i år.
Så, vad gör vi åt detta? Tack vare att vi är oberoende när det kommer till vad vi får använder våra pengar till kan vi utöver ebolavård också ge icke-ebolavård. Bredvid de projekt som redan innan ebolautbrottet fanns på plats har flera andra projekt startat med fokus på icke-ebolavård. Vi erbjuder till exempel gratis vård mot mässling här i Goma.
Läs Emilys nästa blogginlägg "Att lära känna ett land" här
