7 myter om hiv

3. Du kan inte föda ett friskt barn om du är hivpositiv

FEL

En gravid hivpositiv kvinna som får behandling har mindre än 2 procents risk för att överföra viruset till sitt barn. Detta är fantastiska nyheter: tack vare dagens hivmediciner har antalet barn som föds med viruset i världen minskat med 60 procent sedan 2000. Och förra året blev Kuba det första landet att deklarera att risken att mödrar för över hiv till sina barn helt hade eliminerats.

Men denna seger beror på tillgången till hivbehandling. I västra och centrala Afrika får endast 39 procent av hivpositiva gravida kvinnorna behandling. Detta är anledningen till att antalet barn som föds med viruset i denna region är så oproportionerligt hög.  Medan Väst- och Centralafrika står för 17,9 procent av det totala antalet människor som lever med hiv i världen, sker nästan hälften av födslarna av hivinfekterade barn här.

Dessa barn föds med en sjukdom som kunde ha förhindrats. Och det är desto mer oroande att 90 procent av de hivpositiva barnen i denna region inte heller har tillgång till pediatrisk hiv-behandling. Utan behandling kommer ungefär en tredjedel av de barn som lever med hiv inte överleva sin första födelsedag; hälften av dem kommer inte att fira sin andra födelsedag och bara en av fem av dessa barn kommer att fira sin femte födelsedag.

4. Kondom är det enda sättet att undvika att smitta sin partner eller att bli smittad av hiv

FEL

Visserligen är kondom mycket effektivt för att förhindra att föra en hivinfektion vidare, men det är inte det enda sättet. En välbehandlad hiv kan inte överföras via sexuell kontakt och en person som tar hiv-läkemedel i förebyggande syfte har i princip ingen risk att bli smittad av hiv. 

Att främja användningen av kondomer är ett viktigt verktyg mot hiv, men människor behöver en kombination av förebyggande verktyg för att välja det som passar dem. Att erbjuda hivbehandling för alla är en viktig komponent för att hålla hiv- och aidsepidemin under kontroll. Och därför är det ett stort problem att så få människor - mindre än 1 av 4 - har tillgång till behandling i Väst- och Centralafrika. Om inte alla som behöver det behandlas, överallt, är chanserna att ta kontroll över hivepidemin mycket liten. Detta är anledningen till varför Läkare Utan Gränser kräver en ambitiös plan för de länder där få behandlas med hivläkemedel.

5. Ju fler hiv-positiva människor det finns i ett land, desto fler aidsrelaterade dödsfall

FEL

Sydafrika har det absolut största antalet människor som lever med hiv (6,8 miljoner) och aids. Varje år inträffar 140 000 dödsfall i landet. Det är häpnadsväckande siffror - men det är fortfarande långt under Nigeria, som har hälften så många hivpositiva människor. Kan du gissa varför? Återigen, det är enkelt: nigerianer har betydligt sämre tillgång till hivläkemedel än sydafrikaner (22 procent mot 45 procent).

I Guinea registrerades ungefär samma antal aidsrelaterade dödsfall 2014 (3 800) som Swaziland (3 500). Men Swaziland har dubbelt så många människor som lever med viruset (210 000 jämfört med 120 000) och den högsta andelen vuxna som lever med hiv i världen (27,7 procent).

Kort sagt, på platser där hivbehandling inte är tillgänglig lider människor och i proportion dör fler av hiv/aids.

6. Ju färre hiv-positiva människor det finns i ett land, desto lättare är det att bekämpa sjukdomen

FEL

Logiskt sett borde det vara lättare för Kongo-Kinshasa, där "bara" 1,2 procent av befolkningen lever med hiv, att tillhandahålla daglig hivbehandling, än för Malawi. Båda länderna är ju relativt jämförbara på pappret när det gäller BNP per capita eller index för mänsklig utveckling. Ändå har Malawi lyckats behandla 50 procent av sin hivinfekterade befolkning med hivläkemedel. I Kongo är det mindre än 25 procent.

Låter det inte vettigt? Jo, det finns några förklaringar. Om, som i Kongo-Kinshasa, hiv är mindre synlig i samhället, i media och på den politiska dagordningen försvinner frågan bland många andra hälsoprioriteringar. Detta är förståeligt. Vad som är mindre förståeligt är att internationella aktörer konstant försummar länder med låg förekomst av hiv i Väst- och Centralafrika.

7. Endast rika, stabila länder har kapacitet att erbjuda livslång, daglig behandling

FEL

Detta verkar ju logistiskt; för trots allt så är även hälso- och sjukvårdssystemen i rika länder pressande med att behandla ett växande antal människor med kroniska sjukdomar som diabetes och fetma. Men föreställ dig situationen i ett land som Malawi som måste ge daglig behandling mot hiv till 10 procent av sin vuxna befolkning, trots att landet har sex gånger färre sjukvårdsanställda än vad WHO rekommenderar som minimum.

I själva verket har det mest anmärkningsvärda framstegen mot hiv och aids uppnåtts i resursfattiga länder. Faktum är att införandet av hivbehandling på 2000-talet var den enskilt viktigaste faktorn för att öka den förväntade livslängden i södra Afrika.

Läkare Utan Gränser har också genom åren arbetat med att ge hivvård i konfliktområden som till exempel i Jemen eller Centralafrikanska republiken, för att undvika att folk drabbas dubbelt, av både krig och hiv. Fortsatt vård är viktigt även i de mest utmanande, instabila områden.

Bara för att ett land har begränsade resurser eller att situationen är komplicerad eller instabil behöver det inte innebära att människor som lever med hiv inte kan få behandling.

Det är viktigt att ingen av oss, var som helst, glömmer de mest utsatta grupperna för hiv och aids. Av denna anledning uppmanar Läkare Utan Gränser internationella givare, drabbade regeringar och FN-organ att snarast utveckla och genomföra en plan för att öka livräddande hivbehandling i länder där mindre än en tredjedel av befolkningen får ta del av den, särskilt i västra och centrala Afrika.

Tiden är inne. Vi har inte råd att vänta.